Anders Tegnell är just nu mannen i rampljuset i Sverige, och centrum för en hätsk debatt om ”experterna” och deras roll. Ska man inte lämna allt åt experterna? Vad kan egentligen en vanlig medborgare veta om sådana komplicerade ämnen som smittskydd?
Jag ser just nu ingen större poäng med att recensera Tegnells insats, men det man måste förstå är att den centrala roll som den mytologiska ”experten” fått i svensk offentlighet faktiskt är ett allvarligt sjukdomstecken, speciellt för en demokrati.
Till att börja med handlar vurmen för experterna till tämligen stor del om en vilja att få folk att (okritiskt) lyda auktoriteter, snarare än att låta expertkunskap tala för sig själv.
Låt mig ta ett mycket enkelt exempel på detta. Folkhälsomyndigheten och regeringen har under de senaste veckorna skyddat sig mot kritik genom att just peka på att kritikerna ofta (men inte alltid!) bara är glada amatörer, och att glada amatörer inte ska syssla med avancerade smittskyddspolitiska beslut.
Efter att man konstaterat detta har man ändå valt en linje där enskilda huvudmän för svenska skolor ska vara de som fattar beslut om skolstängningar, vilket rönt en hel del irritation från lärarna själva.
Detta går inte ihop logiskt. Om kvalificerade beslut enbart kan fattas av kvalificerade experter, är det inte direkt passande att lämpa över dessa beslut på människor som varken har kvalifikationerna eller någon egen önskan om att syssla med dessa avgöranden.
Uttryckt på ett annat sätt: alla läsare är nog fullt kapabla att respektera, säg, en kirurgs expertkunskap, och lämna eventuella lungtransplantationer i dennes händer. Men vad ska vi säga om kirurgerna lämnar över operationen till personalen bakom disken i sjukhuscafeterian?
Låt oss inte göra oss dummare än vad vi är. Det är mycket tydligt att sådana beslut handlar om ansvarsflykt, snarare än en vurm för upplysta och rationella beslut. Ovanpå detta finns det ganska stora problemet att experter i ett område som smittskydd faktiskt kan tycka helt olika saker, och att Sverige just nu befinner sig på efterkälken jämfört med många andra västländer.
”Lyssna på experterna!” kan således aldrig betyda ”stäng av hjärnan!”, i alla fall om det är ärligt menat, därför att den enskilda medborgaren faktiskt kommer behöva använda hjärnan för att väga de olika experternas åsikter mot varandra. Det är till och med en plikt för den enskilda medborgaren att försöka, i den mån det är möjligt, att sätta sig in i de stora frågorna som präglar hans eller hennes tid.
Vad vi ser i Sverige idag är inte bara effekterna av folk som har för mycket facebooktid att använda på att sprida diverse olika halvgenomtänkta idéer om smittskydd. Vad vi ser är ett enormt hål i vårt politiska system, en växande vakuum av legitimitet. ”Lyssna på oss!” ”Sluta bråka!” ”Vi förtjänar respekt!” lyder uppmaningarna, i takt med att frustrationen mot de egna invånarna växer.
Men har vi inte sett exakt den här processen tidigare? Hade vi inte nyligen en debatt om journalistikens sjunkande förtroende i Sverige, där en central slutsats var att det mentala avståndet mellan journalisterna och medborgarna vuxit sig för stort?
Människor i offentliga positioner i Sverige är inte överdrivet vana vid att ta ansvar. Våra politiker har likaså vant sig vid att kunna göra vad som helst, förskingra vad som helst, men ändå gå helt ansvarsfria till nästa toppjobb. Så beter sig inte experter; så beter sig ett frälse.
