Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Adam Cwejman: Europapolitik bortom valet mellan gott och ont

Ska valet till Europaparlamentet behandlas som något annat än ett symbolval krävs en mer nyansrik inställning till de vägval som unionen ställs inför.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Om du måste välja mellan ungerska premiärministern Victor Orban och franske presidenten Emmanuel Macron, vem väljer du då? Dagens Nyheter ställde frågan till Kristdemokraternas toppnamn inför Europaparlamentsvalet, Sara Skyttedal (DN 16/3).

Svaret de fick var att hon inte ville någon av dem styra Europa. Hon förklarade att det är stora skillnader på de två politikerna och att det finns goda skäl att ha invändningar mot bägge politikers EU-politik.

Har Skyttedal blivit ambivalent inför demokrati och helt tappat fotfästet? Svaret har skapat uppståndelse. Det blev ett inslag i Aktuellt. ”Varför var det svårt att göra det här valet?” undrade reportern. Underförstådd problemformulering: Hur kan det vara så svårt att välja mellan den hyllade franske mittenledaren och Ungerns auktoritäre premiärminister?

Nollsummespelet i frågan är försåtlig. Frågan är av en närmast retorisk karaktär. I Sverige finns bara plats att föredra Macron. Orban finns blott med i frågan som en passande kontrast, Europas enfant terrible.

Kommentarerna är förutsägbara. ”Ta chansen, välj rätt!”. Det hela påminner om när George W Bush i ett famöst uttalande förklarade att det bara går att välja mellan att stå på USA:s eller terroristernas sida.

Det är värt att påminnas om att frågan ställdes i en intervju om EU-politik och vilka politiska vägval en kandidat till EU-parlamentet gör. Frågan var inte om hon ansåg att Orban eller Macron är bäst skickade att styra sina egna länder, vem som är bäst demokrat eller vem hon uppfattar har bäst rättspolitik. Intervjun handlade om EU-politik och om hon föredrog Macron eller Orbans vägval för EU. På den punkten var hon tydlig. Båda alternativen förkastas.

Dessutom inskärper Skyttedal att hon hellre föredrar ett samarbete med Macron givet att Ungern på grund av Orbans problematiska inställning till oberoende rättsväsende hotats med allvarliga sanktioner från EU-håll – vilka hon stödjer jämte att Fidesz, Orbans parti, utesluts ur den konservativa partigruppen.

Som Skyttedal förklarade i Aktuellt, ”Det handlar inte om att välja mellan superstatsfederalism och populism”. Båda vägvalen hotar, som Skyttedal uttryckte det, EU-samarbetet.

Ofta anklagas svensk EU-rapportering för att vara avskalad, lite njugg. Sverige har i jämförelse med andra nordiska länder få EU-korrespondenter vilket Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg nyligen kritiserade (16/3).

Bevakningen utförs pliktskyldigt medan ingen händelse i de amerikanska partiernas primärval anses för obetydlig för att detaljstuderas. Svensk allmänhet vet i regel mer om vad som händer i den amerikanska inrikespolitiken än stämningen inför stundande val till tyska förbundsdagen eller polska sejmen, för att inte tala om unionens inre liv.

Diskussioner av det slag som omgivit intervjun med Skyttedal lär inte förbättra läget. Handlar EU:s vägval om att välja mellan gott och ont så blir givetvis följdfrågor ointressanta. I EU-politiken och EU-institutionernas roll står Macron och Orban för två ytterligheter, det vill säga två politiska linjer för unionen som skiljer sig markant åt och som, på sina sätt, är radikala jämfört med många andra betydligt mer modesta alternativ.

Macron förordar en betydande ökning av unionens federala inslag. Han har föreslagit gemensam lönepolitik, helt EU-kontrollerad migrationspolitik och en överstatlig myndighet som reglerar internet.

Mot detta står Orbans förhållningssätt till EU som går ut på att bryta mot så många gemensamma EU-beslut som det bara går. Skulle många fler partier samlas kring Orbans EU-politik bevittnar vi sannolikt slutet på ett välfungerande unionssamarbete inom ett decennium eller två.

Mot bakgrund av dessa två politiska linjer blir det än märkligare om valmöjligheterna för en svensk europapolitiker blir just antingen Macron eller Orban. Är Macrons kraftigt expanderade federalism det enda acceptabla givet att en, i EU-sammanhang, marginaliserad ungersk premiärminister råkar vara den politikens motsats?

Kanske misstänker de som anser att de räcker med dessa två alternativ att svenska väljare inte klarar av en högre politisk komplexitetsnivå. Varför krångla till det, här har vi Europarlamentsvalet praktiskt sammanfattat resonerar de kanske. Förhoppningsvis är uppståndelsen kring Skyttedals svar inte en föraning om vad som komma skall i den stundande valrörelsen. Väljarna förtjänar diskussioner om EU:s viktiga vägval med betydligt högre verkshöjd.