Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Oslo 20180605. Høygravid kvinne. Gravid med mage. Modellklarert. Foto: Lise Åserud / NTB scanpix / TT / kod 20520 Bild: Åserud, Lise

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Europa har slutat föda barn

Sveriges befolkning växer som aldrig förr. Men utan invandringen skulle den minska. I stora delar av Europa är det just det som sker.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sveriges befolkning växer så det knakar. Vid utgången av detta år antas befolkningen vara 10 225 000 personer, enligt SCB. Vi är många som fick lära oss i skolan att Sverige hade åtta miljoner invånare. I 35 år var – mellan 1969 och 2004 var det en någorlunda sanning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

2004 passerade vi niomiljonersstrecket. Sedan dess har det gått fort. Hastigheten i befolkningstillväxten nästan tredubblades. Det tog bara 13 år för nästa miljon. 2017 passerade vi 10 miljoner. Då, förra året, räknade Statistiska centralbyrån med ytterligare accelererande befolkningsökning. Nästa miljon skulle bara ta sju år. Vi skulle komma upp i 11 miljoner 2024.

Prognosen har nu, 2018, skjutit fram den punkten till 2028. Avgörande är vilken invandringspolitik Sverige kommer hålla sig med. I stort sett hela befolkningsökningen de senaste decennierna kan relateras till invandring. Ja, Sverige skulle i praktiken ha en sjunkande befolkning utan invandringen.

Utomeuropeiskt födda kvinnor i Sverige föder i snitt 2,42 barn. För svenskfödda kvinnor är siffran 1,69 (för inomeuropeiskt födda kvinnor i Sverige är siffran 1,72). Endast 70 procent av de barn som föds idag har en mor som är född i Sverige. Den viktigaste orsaken till detta är att invandrare i hög grad kommer hit i den åldern då man bildar familj. Ja, många anhöriginvandrare kommer faktiskt just för att bilda familj.

Medelåldern är ca 10 år lägre hos den utomeuropeiskt födda vuxna befolkningen jämfört med den inrikes födda. 20 procent av 35-åringarna i Sverige är födda utanför Europa, medan bara 2 procent av de som är 80 år eller äldre är det. De utrikesfödda är helt enkelt betydligt yngre än de inrikesfödda.

De inrikes föddas fertilitetet är förvisso högre i Sverige än i många andra europeiska länder, men det är tack vare de många utrikesfödda som befolkningen växer. I många andra delar av Europa sjunker den. 2017 slogs till exempel ett dystert rekord i Finland. Antalet nyfödda var där och då det lägsta på 150 år. Inte sedan svältåren 1867-68 har barnafödandet varit så lågt. Det är ingen engångsföreteelse. Födelsetalen har sjunkit sju år i rad i vårt östra grannland, som till skillnad från Sverige haft mycket begränsad invandring.

Utan invandring skulle knappast något land i Europa ha en befolkningsökning. Skandinavien och Frankrike tillhör dessutom undantagen med relativt hög, om än inte tillräcklig, inhemsk fertilitet. Värre är det i Tyskland, östra och södra Europa. Trots traditionella familjeideal uteblir barnafödandet. Eller är det just därför?

Det mesta talar för att en utbyggd barnomsorg och hög kvinnlig förvärvsfrekvens, snarare än motsatsen, är förutsättningar för att få upp det inhemska barnafödandet (enda undantaget är Irland). För konservativa regeringar runtom i Europa, som sällan är särskilt förtjusta vare sig i jämställdhet eller invandring, innebär det ett dilemma. Utan jämställdhet krävs en större andel invandrare för att klara befolkningstillväxten. En stagnerande befolkning innebär en stagnerande ekonomi, och i förlängningen risk för emigration och en försvagning av det nationella självbestämmandet.