Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Boström: Europa är vad vi gör det till

I Sverige diskuteras fortfarande EU som vore det något ideologiskt fixerat, som man kan vara för eller emot. Ju mer EU desto bättre, eller vice versa. Det börjar bli hög tid att nyansera den debatten.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Migrationsfrågan har satt fokus på EU:s inneboende motsättningar. EU-toppmötet i österrikiska Salzburg, som avslutas idag, lär lika lite som tidigare möten ändra på den saken.

Stefan Löfvens (S) återkommande mantra om att Europa ska fördela migrantbördan rättvist mellan sig förfaller minst lika orealistiskt som det gjorde under den stora flyktingkrisen 2015. Sanningen är att motståndet mot en sådan lösning växer. Att bestämma över den egna befolkningspolitiken utgör en central kärna i varje nationalstats suveränitet.

Detta vet förstås Stefan Löfven och den svenska regeringen. Föreställningen om en europeisk fördelningsmekanism har främst varit ett bekvämt sätt att slippa ta ställning till obekväma fakta på marken. Ett sätt att skjuta problemet framför sig.

Det är inte bara det faktum att allt fler av Europas länder styrs av högernationalistiska regeringar som sätter käppar i hjulet för den federalistiska drömmen om en gemensam europeisk flyktingpolitik. De som söker sig till Europa, har hela tiden i första hand sökt sig till det rika Nordvästeuropa. Det är fullt förståeligt. Varför skulle de vilja stanna i Öst- eller Sydeuropa, om de nu skulle få uppehållstillstånd där? Toleransen är lägre, välfärden mindre generös och den egna diasporan mindre.

Jobb och inkomster finns i nordväst. Sydeuropa plågas av rekordarbetslöshet, inte minst till följd av att den gemensamma valutan, Euron, inte passar för ländernas produktivitetsnivå. Arbetslösheten är lägre i öst. Men många unga begåvade människor söker sig även där västerut. Kvar blir en åldrande och allt mer missnöjd befolkning. Om den egna ungdomarna sticker varför skulle flyktingarna stanna?

Den bulgariske statsvetaren, Ivan Krastev, belyste nyligen i Foreign Policy (10/7) EU:s utmaningar. En orsak till att unionens gemensamma yttre gränskontroll inte fungerat är att politikens kärnfunktioner inte prioriterats på EU-nivå. Istället har medborgarna mötts av luftiga illusioner. Europa har underinvesterat i sin försvarsförmåga och litat till USA.

Nu ser vi konsekvenserna. Öst- och Centraleuropa, liksom Italien, styrs idag av regeringar som inte längre vill imitera samhällsmodellen i Europas kärna. Man vill inte vara näst bäst. Man förkastar istället förebilden. 

Federalisterna och den europeiska vänstern vill på tvärs mot detta lösa Europas problem med ytterligare överstatlighet och integration. I förlängningen innebär det federal beskattningsrätt, omfördelning och ökad politisk maktkoncentration till Bryssel.

En allt mer tongivande del av den europeiska högern stretar emot och vill ha ett EU som fokuserar på kärnuppgifterna: säkerhet och ekonomisk frihet. Migranter, kriminella och tiggare som rör sig över gränserna, och de ofrånkomliga politiska ingripanden och motreaktioner som följer på det, ses som ett problem.

Mycket tyder på att den senare linjen kommer stärkas i EU-parlamentsvalet i vår.

Men i Sverige diskuteras fortfarande EU som vore det något ideologiskt fixerat, som man kan vara för eller emot. Ju mer EU desto bättre, eller vice versa. Det börjar bli hög tid att nyansera den debatten.