Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Christian Ekström: EU:s stödpengar slösas bort

På sex år har nästan 25 miljarder skattekronor, varav EU står för hälften, betalats ut till företag och forskning i Sverige genom så kallade strukturfondspartnerskap. Till oklar nytt, skriver gästskribenten Christian Ekström från Skattebetalarna.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

På sex år har nästan 25 miljarder skattekronor, varav EU står för hälften, betalats ut till företag och forskning i Sverige genom så kallade strukturfondspartnerskap. Detta trots att det är svårt att visa att pengarna gör någon särskild nytta.

I mars kom Riksrevisionens granskningsrapport ”Regionala strukturfondspartnerskap – ger de förutsättningar för en effektiv användning av EU-medel?”. Den fick inte särskilt mycket uppmärksamhet. Det är synd, för det är angeläget att granska dessa stöd noggrant.

Sverige har under perioden 2014-2020 fått totalt 12,2 miljarder genom de så kallade europeiska struktur- och investeringsfonderna. Lika mycket har satsats av Sverige i de projekt som omfattas genom krav på lika stor nationell medfinansiering.

Riksrevisionen konstaterar att det finns flera problem med systemet med strukturfondspartnerskap. Bland annat saknas det förutsättningar för ett effektivt genomförande av strukturfondsprogrammen. Systemet är komplext, aktörerna många och ansvarsförhållandena vaga.

Vidare sägs att prioriteringar i projekten är otydliga och att systemet har bristande transparens, vilket i sin tur påverkar rättssäkerheten negativt. Därtill anser Riksrevisionen att det är svårt att hantera den jävsproblematik som partnerskapen ger upphov till. Kort sagt är det ingen upplyftande läsning.

Tyvärr är detta knappast överraskande. I rapporten ”Den industripolitiska återvändsgränden – en historia om det statliga riskkapitalet” som forskarna Jan Jörnmark och Christian Sandström skrivit på Skattebetalarnas uppdrag och som publicerades tidigare i år, konstaterades att detsamma gäller för i stort sett alla offentliga företagsstöd.

Stöden har uppkommit i all välmening. Politiker och tjänstemän hoppas kunna bidra med en extra skjuts till nya näringar, spännande teknik eller delar av Sverige där nya jobb och tillväxt uteblivit.

Problemet är att politiker och tjänstemän inte är särskilt lämpade att välja ut de bästa affärsidéerna. Istället satsar man på sådant som man hoppas och vill ska vara framtiden eller för att stödja den egna politiken eller väljarbasen. Stöden har kallats för olika saker beroende på vad som varit på modet. Glesbygdsstöd, industristöd och nu senast statligt riskkapital. Det går mycket sällan som önskat.

Stöden till näringslivet är så många att de är svåra att uppskatta. Men sannolikt uppgår de till minst 40 miljarder kronor. Det är väsentligt mer än polisens anslag för i år. Forskningen visar att de riktade företagsstöden inte har några effekter på vare sig omsättning, vinst eller antal anställda. Istället skapar de innovationsbyråkratiska komplex, vilket visas i Jörnmarks och Sandströms rapport.

Med stöd från olika offentliga aktörer – såsom statliga myndigheter och bolag, regioner, universitet, kommuner och EU – skapas incitament att bygga företag och offentliga organisationer som fokuserar hela eller stora delar av sin verksamhet på att tigga skattepengar istället för att utveckla något som medborgarna och marknaden efterfrågar.

Förutom de enorma kostnaderna och de obefintliga resultaten är dessa satsningar en distraktion från de åtgärder som på riktigt skulle kunna höja Sveriges konkurrenskraft. Istället för att ta tag i politiskt känsliga men för näringslivet avgörande frågor om arbetsgivaravgifter, marginalskatter, regelbörda och arbetsmarknadsregleringar kan man ta initiativ till nya stödprogram och då få gillande från den växande sektorn bidragsentreprenörer.

De många tiotals miljarder som det offentliga årligen slösar bort på olika typer av företagsstöd hade gjort betydligt större nytta i befintliga fungerande företag, eller sådana som skulle skapas om riskpremien var högre. Vad ett livskraftigt näringsliv verkligen behöver är nämligen inte stöd från det offentliga utan förenklade regelverk och lägre skatter. Att använda villkorade EU-medel som ursäkt för att slösa ytterligare skattekronor är en dålig idé.