Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Meli Petersson Ellafi
Bild: Meli Petersson Ellafi

Peter Hjörne: Ett skönare och trivsammare Göteborg!

Det går inte att utforma det framtida Göteborg utan att ta hänsyn till göteborgarnas önskemål.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I veckan korades vinnaren av Sveriges mest betydelsefulla arkitekturpris, Kasper Salin-priset. Det gick till renoveringen av Stockholms Kulturhus.

"Hur kan en så gammal kåk (47 år) vinna pris för årets bästa arkitektur? Det är, om man vill vara snäll, ett "intressant" val av vinnare", skrev GP:s arkitekturskribent Mark Isitt. Han förväntade sig mer av arkitekten Ahrboms miljardrenovering än "närmast osynliga" ingrepp:

"Då - först då - hade det nya Kulturhuset varit en värdig Kasper Salin-vinnare", avslutade Isitt sin krönika i GP.

Valet av pristagare har fått alltmer uppmärksamhet och inte sällan går diskussionens vågor höga långt utanför arkitektkretsar. Det speglar både ett ökat intresse och en tilltagande kritik mot nutidens arkitektur, stadsplanering och byggande.

I Göteborg är intresset för stadsbyggnadsfrågor långt större än på andra håll i landet, visar läsarundersökningar GP gjort. Det kan finnas flera förklaringar till det. En är säkert den infekterade debatten om Västlänkens vara eller inte vara.

En annan och viktigare förklaring är att Göteborg är inne i en mycket expansiv period med infrastrukturinvesteringar på uppemot 1000 miljarder kronor fram till 2035. Det gör stadsplaneringen och arkitekturen högst påtaglig, när det byggs som aldrig förr i Göteborg - neråt och uppåt, länkar och torn, broar och tunnlar. Överallt lyftkranar, avspärrningar, gropar och pågående byggen, ofta höga.

På denna ledarsida har vi ett flertal gånger tagit upp frågan om den ofta själlösa, strikt rationalistiska förfulningen av våra stadsmiljöer i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Också göteborgska politiker har reagerat.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Jonas Attenius skrev i en debattartikel i GP i december förra året att "nu är det dags att se till att en folklig arkitektur får fäste i fler delar av Göteborg" och att "vi måste våga bygga som göteborgarna älskar igen."

Han vill läka rivningarnas sår, bygga mer i traditionell stil anpassad till de historiska miljöerna och han vill att kommunen skall göra en undersökning av göteborgarnas arkitekturpreferenser så att "vi demokratiserar arkitekturen och låter fler människor delta i debatten:"

Attenius har inte nöjt sig med att reagera. Han har också agerat.

När det, enligt mitt tycke, mycket stiliga förslaget på Nya Konst, byggnaden vid Götaplatsen där Göteborgs Universitets konstnärliga verksamheter skall samlas, kom upp till kommunfullmäktige för beslut yrkade Jonas Attenius för en återremiss till byggnadsnämnden. Han fick stöd av Sverigedemokraterna och Demokraterna. Detaljplanen skickades tillbaka till byggnadsnämnden, varifrån den sannolikt bara kommer att "studsa tillbaka".

Politikerna var långt ifrån eniga. Kommunfullmäktiges majoritet var för förslaget och planen. Sverigedemokraterna kallade det en styggelse och värre än något från en fyraåring som leker med Minecraft. Byggnadsnämndens ordförande moderaten Hampus Magnusson däremot beskrev förslaget från arkitektbyrån Tham & Videgård som "riktigt vackert som göteborgarna kan vara stolta över i flera hundra år framöver".

Stadsarkitekten Björn Siesjö blev rasande och likande politikernas tyckande och agerande vid en "totalitär ryggmärgsreflexreflex" och en "fullständigt ogenomtänkt populism som faktiskt flörtar med totalitära tankar."

Det höga tonläget och de fula påhoppen är det som är en styggelse. Men givetvis måste stadens utformning, planering och arkitektur vara föremål för både politisk diskussion och övergripande demokratiskt beslutsfattande. Det är varken populism eller totalitärt. Dagens och framtidens göteborgare, som är de som skall leva, leka, verka, bo, vandra och åka i arkitekturens, stadsplaneringens och byggnationens resultat, har rätt att på något sätt få sin röst hörd.

Samtidigt måste staden nyttja och respektera arkitekters och stadsplanerares erfarenhet, kunskap och yrkeskompetens och se arkitekturen som den viktiga kulturform den är. Lika lite som en dirigent är en person som enbart står framför en orkester och viftar med en pinne är en arkitekt någon som bara ritar streck på ett papper.

Hur kombinerar man det legitima medborgarinflytandet över "vår stad" med arkitektonisk verkshöjd och professionalism? Ett är säkert: ingenting blir bättre av att frågan om gestaltningen i vår stad reduceras till folket mot arkitekterna, gammalt mot nytt, modernism mot klassicism, ekonomi mot skönhet, rationalitet mot trivsel - i falsett!

Det är svårt att tycka om de många stubbiga, okänsliga, sterila och rent ut sagt fula byggnader som byggts på senare år i Göteborg. Det är lika svårt att förstå att många byggherrar och fastighetsägare nöjer sig med att till samtiden och eftervärlden lämna byggnadsverk, som förhoppningsvis tillför funktion men varken trivsel eller skönhet.

Göteborgarna har rätt att begära bättre! Inte bara av dem utan också av stadens politiker, av stadsplanerarna och av arkitekturen! Diskussionen om hur man kan göra Göteborg såväl skönare, trivsammare som arkitektoniskt spännande och nyskapande måste fortsätta och ge resultat - och den diskussionen måste inkludera medborgarnas perspektiv!