I en debattartikel för tolv år sedan skrev den dåvarande partisekreteraren för Folkpartiet Liberalerna, Erik Ullenhag, att Centerns utveckling mot ”nyliberal politik” med förslag som marknadshyror och kritik mot svensk arbetsrätt var ett hot mot fyrtpartialliansens förtroende. Centern skulle komma att beskyllas för att vara Alliansens ”högerspöke” hävdade Ullenhag (DN 12/3 2007). Senare skulle han komma att ångra sitt uttalande
I Januariöverenskommelsen med Socialdemokraterna ingår såväl förslag om marknadshyror som förändringar av LAS. Man skulle kunna säga att Centerpartiet öppnade dörren och Liberalerna följde efter. En del vatten har runnit under broarna sedan omställningen i politiken och nuvarande partiordföranden Jan Björklund har nu aviserat att han inte kandiderar igen.
Björklund lämnar efter sig en framgångsrik period som utbildningsminister, men också ett parti som fortfarande kämpar för att framstå som tydligt gentemot väljarna.
Även om ett parti har en genomarbetad politik på många områden, vilket Liberalerna tvivelsutan har, så är det som väljarna hör och ser något helt annat. Liberalerna har fastnat, på gott och ont, med skolpolitiken, EU och Natomedlemskapet som främsta kännetecken. Det är viktiga frågor alla tre. Men få väljare avgör hur de röstar i riksdagsvalet enkom på grund av dessa. I synnerhet inte när partiet inte är ensamt om åsikterna i någon av de tre frågorna.
Partiets profil, eller avsaknaden därav, är något som Björklund inte lyckats lösa under sina tolv år som partiordförande. Efter att ha gått in helhjärtat i Alliansen under så lång tid gjorde partiet det ödesmättade valet att understödja en socialdemokratisk regering. Ett beslut som snarast bidragit till otydligheten, även om Björklund stolt hävdar att han varit ”tydligast av alla”.
Vägvalet har av vissa berömts för att vara principiellt och ideologiskt riktigt, medan det av andra har kritiserats för att svika löftet om att en röst på Liberalerna är en röst på liberal och borgerlig politik. Det återstår att se om kraven i fyrpartiuppgörelsen förblir punkter på ett papper eller om de faktiskt genomdrivs av S-regeringen.
Folkpartiet hade under tidigt 2000-tal en möjlighet att etablera sig som ett nydanande liberalt parti för 2000-talet. Politiker som Mauricio Rojas, Nyamko Sabuni och Torkild Strandberg banade väg för ibland okonventionella, men samtidigt framgångsrika och intelligenta lösningar på samhällsproblem som många helst ville blunda för. Deras problemformuleringar framstod då som läskiga men idag som fullständigt naturliga. De var helt enkelt före sin tid.
Det är som Jenny Sonesson skriver i en kolumn i Dagens Samhälle: ”Hade dåvarande Folkpartiet Liberalerna fullföljt den resan som Rojas påbörjade hade kanske maktfördelningen inom borgerligheten idag sett mycket annorlunda ut” (DS 7/2).
Exakt hur mycket större Liberalerna hade varit är givetvis omöjligt att sia om. Men en inte alltför vågad gissning är att stödet hade varit betydligt större om Liberalerna faktiskt varit det första mittenparti som tog itu med de samhällsproblem som idag tillhör samhällsdebattens vardag.
Det som stod i vägen för Folkpartiet Liberalerna var nervositet, ängslighet och stolthet. Nervositet inför att Rojas politiska åsikter kunde uppfattas som främlingsfientliga. Ängslighet inför att behöva hantera ett Sverige som gick från att vara synnerligen homogent till att bli ett av Europas mest heterogena länder - med alla problem och utmaningar som följer av en så epokgörande förändring.
Den folkpartistiska stoltheten stod i vägen och rädslan var att det oantastliga ryktet som borgerlighetens goda samvete skulle kunna fläckas och att partiet skulle kunna anklagas, som det hette i samband med språktestförslaget 2002, för att ”fiska i grumliga vatten”.
De, och många andra anklagelser var för magstarka för Folkpartiet Liberalerna. Rojas tvingades bort. Sabuni fick vara med en mandatperiod som integrationsminister innan hon degraderades till bitrände utbildningsminister. Bara Strandberg överlevde. Skyddad som han var av starka valresultat i Landskrona.
Politikutvecklingen tog därför en annan riktning. På gott och ont närmade man sig Centerpartiet i en del frågor. Varför vissa, inklusive undertecknad under min tid som ordförande för partiets ungdomsförbund, funderade över om en partifusion med Centerpartiet kunde vara en god idé för att koncentrera den liberala politiken i ett parti. Förslaget avvisades - partikulturen var för främmande sades det. Trots att den av Ullenhag kritiserade centerpolitiken till slut ändå blev Liberalernas politik.
Även om Rojas liberalism förkastades har det under åren som följt sedan dess ändå existerat en experimentverkstad där vissa av hans idéer prövats. Strandberg påbörjade precis sin fjärde period som kommunstyrelsens ordförande i Landskrona. Mätt i rena valresultat och genomförd politik får han nog räknas till Liberalernas, nu levande, mest framgångsrika politiker. I senaste valet blev Liberalerna största parti i Landskrona med 34,2 procent av väljarstödet, en ökning på 8,5 procentenheter sedan föregående val.
Strandberg är inte bara intressant för att han lyckats med något som Liberalerna på riksnivå misslyckats med, det vill säga behålla ett starkt stöd bland väljarna, han tog även framgångsrikt väljare från Sverigedemokraterna. Ett konststycke som han i politikens Sverige nästan är ensam om.
Men rädslan att framstå som ”batongliberala”, som det hette under 00-talets första decennium, var alltför stor bland många partiaktiva. I stället för att pröva vågad och välbehövlig politik slöt man sig inåt. Johan Ingerö, tidigare Folkpartist och numera Kristdemokratisk tjänsteman uttryckte det väl i en artikel från 2010 när han beskrev hur partiet efter att ha övergivit den politiska upptäcktsfärden var tillbaka: "I träsket av smala frågor och svikande väljarstöd. Undantaget var just Landskrona, där partiet gjorde allvar av pratet om brottslighet och integration." (Expressen 31/5 2010)
I mångt och mycket vann partiets kritiker då de lyckades med att höjda kostnaden för Liberalerna att driva den politik som sannolikt hade gjort dem betydligt mer framgångsrika än vad de idag är som riksdagsparti.
Björklund lämnar därför ett vilset parti som sjunker i väljarmätningarna. I senaste Novus är Liberalerna nere på 2,7 procent av väljarstödet. Varannan väljare som röstade på partiet i föregående riksdagsval, som redan det var svagt, har alltså lämnat partiet.
Vissa, som DN:s politiske redaktör Per Svensson, hävdar att Björklund lämnar partiet efter hans ”bästa tid som partiledare” (6/2). Det går tydligen att mäta partiers framgångar bland väljarna på lite olika vis. Vi får hoppas att Liberalpartisterna inte delar Svenssons sätt att mäta framgång.
Det politiska vägvalet infann sig och försvann rätt många år sedan. Men hoppet borde inte vara ute. Strandberg efterlyser nu Nyamko Sabuni som Björklunds efterträdare. Frågan är emellertid om det skulle förändra situationen. Det kan krävas mycket för att locka tillbaka väljarna. Och är Sabuni verkligen lockad att ta över ett så splittrat parti vars framtidsutsikter inte framstår som överdrivet ljusa?
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.