En något mindre vänskaplig relation skulle inte skada.
En något mindre vänskaplig relation skulle inte skada.

Ett militärt och politiskt svagt Tyskland är farligt för Europa

Tysk utrikespolitik skuggas fortfarande av andra världskriget. Det är en hållning som gör mer skada än nytta för liberala och demokratiska värden när USA i allt högre grad måste fokusera sina resurser mot Kina.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Tyskland brukar beskrivas som Europas ekonomiska jätte men politiska dvärg. Om Ryssland skulle man kunna säga tvärt om. Tyskland är världens fjärde största ekonomi med en sammanlagd BNP på 3,8 biljoner dollar. Ryssland har i jämförelse en BNP på 1,5 biljoner dollar, trots 60 miljoner fler invånare.

Men medan Ryssland fortfarande agerar som en aggressiv supermakt har Tyskland helt avsagt sig rollen som säkerhetspolitisk maktspelare. Under kalla kriget var den västtyska armén i hög grad underställd USA:s ambition att försvara Västeuropa mot Warzawapakten. USA har fortfarande egna militärbaser i landet och Berlin har i hög grad förlitat sig på Washington. Efter Berlinmurens fall drog den tyska regeringen, precis som Sverige, ned kraftigt på försvarsutgifterna.

ANNONS

Tysklands ovilja att bygga egna militära muskler har förstås sina historiska förklaringar. Men 80 år efter andra världskriget framstår den pacifistiska hållningen hos EU:s kärnland alltmer som ett problem. Säkerhetspolitik bygger i hög grad på maktbalans. Den som vill vara god måste också vara stark. Ett svagt Tyskland stärker i praktiken Moskvas handlingsutrymme. Det är ingen slump att Sovjetunionen aktivt drev linjen att det de bägge tyska länderna skulle avmilitariseras helt.

Den tyska hållningen tar sig även uttryck i undfallenhet. Förklaringen är inte enbart dåligt samvete för forna tiders krigsförbrytelser. Västtysklands återhämtning gynnades starkt av låga försvarsutgifter under den inledande efterkrigstiden. Även på senare år har tyska ekonomiska intressen spelat en avgörande roll för Berlins försiktiga hållning gentemot uppenbart auktoritära och revanschistiska stater som Ryssland och Kina.

Gasledningen Nord Stream 2 i Östersjön är kanske det mest iögonenfallande exemplet. Ett projekt som drevs igenom av den tidigare socialdemokratiska förbundskanslern Gerhard Schröder. Han gick sedan vidare till att arbeta för det statliga ryska oljebolaget Gazprom, det bolag som sjösatte ledningen. Schröders efterträdare som förbundskansler, kristdemokraten Angela Merkel, ägnade sig inte åt liknande korruption, men fortsatte att hålla en överdrivet god relation till Moskva.

När Tyskland just nu hindrar Estland från att vidareleverera äldre tysk försvarsmateriel till Ukraina är det ett uttryck för samma undfallande hållning till Putins regim. Den tyska utrikesministern, Annalena Baerbock, hävdar att Tysklands restriktiva hållning till vapenexport har ”historiska orsaker”. Andra tyska företrädare har i liknande ordalag menat att ett mer resolut agerande vore ”otänkbart” med tanke på Tysklands invasion av Sovjetunionen under andra världskriget (WSJ 21/1).

ANNONS

Det här är förstås nonsens. Tyskland har en omfattande vapenexport och drar sig inte för att leverera vapen till länder som Egypten och Pakistan. Och den tyska historien skulle lika gärna kunna användas för att fördöma cyniska uppgörelser med Moskva över huvudet på länderna i Öst- och Centraleuropa.

Ren krasshet kan dock inte enbart förklara den tyska hållningen. Det handlar också om att man gjort det till en identitet att bete sig ”tvärt om” mot Nazityskland, de logiska luckorna till trots. Men det är en hållning som bygger på en närmast barnslig föreställning om ont och gott. Politik handlar om att ta ansvar för konsekvenserna av sitt agerande. Den tyska hållningen framstår ur det perspektivet inte som särskilt ”god” oavsett hur landets företrädare väljer att formulera sig.

Naturligtvis ska Tyskland inte återgå till förkrigstidens stormaktsspel. Men Berlin måste göra mer för att trygga fred och stabilitet i Europa och det kräver mindre räddhågsenhet och mer styrka. Man har alla förutsättningar att göra det inom ramen för EU- och NATO-samarbetet.

USA har i allt mindre utsträckning kapaciteten att ta detta ansvar. Biden-administrationen delar i allt väsentligt Donald Trumps franka påpekanden att USA måste fokusera sina krafter på att bemöta Kina och att Tyskland därför måste ta ett större ansvar för Europas säkerhet, tillsammans med övriga EU-länder. De amerikanska resurserna räcker helt enkelt inte till för att vara världspolis i en värld där USA:s relativa ekonomiska och militära dominans minskar för varje år.

ANNONS

Till saken hör att Östasien är ur global synpunkt är ekonomiskt mycket viktigare – en trend som stärks – än Europa. Kina är dessutom det enda land som på allvar kan hota USA:s ledande militära ställning. Washingtons prioritering är med andra ord rätt given.

För Europa innebär det att vi måste bygga vår egen säkerhet om inte Moskva sakta men säkert ska flytta fram sina positioner. Det kan bara ske om Tyskland – och även Frankrike för den delen – klarar att vara tydliga, inte bara i ord utan även i handling, i relation till ett revanschistiskt Ryssland. Länderna i Öst- och Centraleuropa måste kunna lita på att Berlin och Paris backar dem när Washington är upptaget på annat håll. Och inte bara de för övrigt. Det vore till fördel även för oss i Norden och Baltikum, som befinner sig i ett mer utsatt geopolitiskt läge.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS