I Borås Tidning har statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö svarat (BT 4/8) på undertecknads kritik (GP 31/7) mot hans försök att ge ett liberalt svar på migrationens och integrationens utmaningar.
Johansson Heinö skriver att: "Cwejman glömmer att vi både kan och bör reglera vilka sedvänjor som får praktiseras. Könsstympning och månggifte är närmast övertydliga exempel på detta".
Detta är ett svar på min kritik om att ett samhälles möjlighet att assimilera nyanlända inte är beroende av vilka lagar vi stiftar. Det jag bekymrar mig om handlar inte om det som lagen redan reglerar. Sådant som är konsekvenser av värderingsskillnader rörande sexualitet, exempelvis könsstympning.
Ett multikulturellt samhälle som det svenska möter andra utmaningar än de direkt olagliga handlingarna. Mycket av det som avgör huruvida ett sådant samhälle fungerar eller inte varken kan eller bör regleras i lag. Det är inte önskvärt att, som många demagoger önskat göra genom historien, förbjuda vissa språk att talas, kringskära religionsfriheten eller detaljstyra människors vardagliga beteende.
Det Johansson Heinö inte förstår är detta: I ett land med splittring, omfattande segregation och friktion så kommer kraven från vissa håll att reglera människors beteende med hjälp av lagar vara omfattande. En avstannad integrationsprocess väcker krav på mer direkt statlig styrning.
I ett sådant läge är det intressanta att besvara frågan: Hur hamnade vi i en sådan situation och vad är den viktigaste beståndsdelen i en fungerande integrationsprocess?
Men i stället för att faktiskt besvara frågan om migrationens koppling till integrationen ställer Johansson Heinö i stället en ny fråga. Som han sedan inte besvarar: "Oavsett hur stram migrationspolitik vi väljer framöver har vi att hantera den segregation vi redan har skapat. Så vad göra?".
Heinö viftar bort frågan om migration med hänvisning till att det inte spelar någon roll om vi helt skulle strypa migrationen. Integrationens utmaningar kvarstår. Det är lite som att hävda att en djupt belånad person fortfarande har problem med återbetalningen även om inga nya lån tas. Det är sant. Det förändrar inte faktumet att det var de vidlyftiga lånen som först skapade problemet.
I stället önskar Johansson Heinö att vi ser till "segregationens materiella bas". Så vad är segregationens materiella bas? Diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden skriver han.
Ingen har, mig veterligen, hävdat att diskriminering skulle vara oväsentligt för att förstå integrationens problem - de är högst verkliga och kännbara för många människor. Men diskriminering är inte det stora integrationsproblemet, vilket förr vanligen hävdades. Sysselsättningsgraden för utrikesfödda är i huvudsak beroende av sådant som utbildningsnivå, färdigheter samt efterfrågan på arbetsmarknaden.
Frågan om normer; hur vi förändras som människor och förändrar varandra, likt diskrimineringen, regleringar på arbetsmarknaden eller stödet till invandrarföreningar är sekundära till migrationens verkliga materiella bas. Det vill säga hur många som ett samhälle kan tänkas integrera.
Hur ska en kommun av Filipstads storlek, där en stor andel av befolkningen är nyanländ och en majoritet av dessa arbetslös, på ett smidigt sätt dels kunna integrera nya medborgare, dels bekosta mottagandet, om antalet är ohanterligt?
Sverige har, på pappret, kanske världens mest omfattande integrationspolitik, både avseende öppenhet på arbetsmarknaden som lagar mot diskriminering. Men varken avregleringar på arbetsmarknaden eller subventionerade arbetsplatser har fått avsedd effekt.
Sådana formella regler, likt genomtänkta lagar för samlevnad i samhället är underordnade samhällets kapacitet att integrera nyanlända. En sådan kapacitet kan inte skapas med offentliga insatser eller väluttänkta lagar, utan är beroende av de vardagliga möten som både undertecknad och Johansson Heinö värnar. Ska integrationspolitiken i Sverige mogna måste den ägnas åt det mest väsentliga.
Johansson Heinö resonerar tyvärr likt en matematiker som uteslutit ekvationens viktigaste variabel. Han återupprepar noggrant ekvationens alla andra värden men glömmer den viktigaste. Så länge han med kirurgisk precision väljer att bortse från den så kommer hans ekvation aldrig gå att lösa.
