Ett förbud mot förintelseförnekelse är en usel idé

Att lagstifta om rätt uppfattning av det förflutna slutar inte väl.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Justitieminister Morgan Johansson har föreslagit att en parlamentarisk kommitté ska tillsättas, med målet att utforma en lag som gör det straffbart att förneka Förintelsen. ”De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, de måste stå till svars för det" säger Johansson till Ekot (14/4).

Att hålla minnet vid liv av gångna händelser är en kollektiv process. Genom utbildning, forskning och kultur görs det förflutna närvarande i samtiden. Blandar man in lagar och politik i det hela gör man våld på den processen – minnet formaliseras och görs beroende av den politiska makten. Idag ett förbud mot förintelseförnekelse, imorgon ett förbud mot något helt annat.

ANNONS

Det huvudsakliga problemet här är inte ett marginellt randfenomen som förintelseförnekarna, utan att en svensk regering vill politisera det förflutna. Justitieministern har missförstått problemet. Att det finns dårar som förnekar att Förintelsen har ägt rum är inte en politisk fråga. Det går nämligen inte att utrota dumhet med hjälp av lagstiftning.

Socialdemokratiska ministrar varnar inte sällan för att Sverige kan bli som Ungern eller Polen – det vill säga auktoritärt. Samtidigt hör just dessa två länder till den skara länder som gjort uppfattningar om det förflutna till föremål för lagtexter.

Ett av Fideszregeringens första beslut när de kom till makten var att skärpa lagen som gör det olagligt att förneka eller förringa folkmord begångna av nationalsocialister och kommunister. Lagen existerar fortfarande och har prövats i skarpt läge, flera personer har dömts.

2018 fattade den polska sejmen ett beslut som gör det olagligt att tillskriva den polska nationen ansvar (eller medansvar) för sådant som begicks av nazisterna under Förintelsen.

I både det ungerska och polska fallet handlar det om att göra det förflutna till ett dagspolitiskt redskap. Det är, oavsett de goda föresatserna, inte annorlunda med Johanssons förslag: Han vill både av taktiska skäl och som ett led i hans partis motstånd mot högerextremism förbjuda en försvinnande liten och obetydlig grupp från att göra sin röst hörd.

ANNONS

Ungern samt Polen är inte ensamma om lagar mot förintelseförnekelse. Även Tyskland, Italien, Österrike, Frankrike och Belgien har exempelvis liknande lagar. Det gör det dock inte till ett bra förslag.

Att politiker ska bestämma vad människor får säga innebär nämligen att människor förbjuds att lyssna, även till dumheter som förintelseförnekelse. Ska människor förmås skilja mellan korrekta uppgifter och deras motsats måste de ju rimligtvis få ta del av de senare. Eller anser Johansson att det räcker med att det finns en lag på plats för att folk ska ha rätt uppfattning?

Dessutom väcker ett förbud mot förintelseförnekelse den prekära frågan om vem som egentligen är lämpad att avgöra vilken fakta vi ska få ta del av?

Politiker som statsminister Stefan Löfven begriper inte ens att gamla Vänsterpartiet kommunisterna (Vänsterpartiets namn fram tills 1991) under flera decennier uttryckt stöd till odemokratiska regimer. Ska samma Löfven verkligen anförtros ansvaret att lagstifta om vad som får sägas om folkmord begånget på 1940-talet?

En parlamentarisk kommitté skulle visserligen blanda in akademiker i utformningen av en dylik lagstiftning – Löfven och Johansson lämnar gärna detaljerna till andra. Men vilken historiker skulle vilja göra sig medskyldig till lagstiftning som reglerar vad som får och inte får studeras eller yttras? Det strider mot akademins kärnvärden.

ANNONS

Styrkan av en uppfattning som delas av många – exempelvis att Förintelsen ägt rum – bygger på forskning och offentligt konsensus, inte det straffrättsliga systemet. Om en uppfattning måste försvaras medelst lagar dyker förstås misstanken upp: Har ni så dåligt självförtroende att ni måste skydda era uppfattningar med hot om straff?

Och, invänder nog någon, varför bara lagstifta om Förintelsen? Det har, bara under 1900-talet, begåtts många folkmord. I snitt två per år. Många av dessa löper större risk än nazisternas folkmord på judar att glömmas bort. Den av Sovjetunionen framtvingade massvälten i Ukraina under 1930-talet riktad mot bönder, kallad "Holodmor", är ett exempel. Den etniska rensningen och folkmordet på bosniska muslimer under Balkankriget på 1990-talet är ett annat.

Faktum är att Förintelsen som händelse är betydligt bättre ihågkommen och studerad än många andra folkmord och borde, om man köper Johanssons motivering, befinna sig rätt långt ned på listan över historiska händelser vars minne ska skyddas med lagar.

Socialdemokraterna har inte lyckats förhindra antisemitismen i Malmö från att drabba de fåtal judar som fortfarande bor kvar i staden. Faktum är att de inte ens lyckats förhindra antisemitismen inom sitt eget ungdomsförbund. Vill de göra en god gärning och samtidigt samla några politiska poäng får de gärna börja där. Men lämna det förflutna till historikerna.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS