Ett etniskt utanförskap

Allt talar tyvärr för att vi, även med drastiskt minskad invandring, kommer att ha en mycket stor grupp som under en generation kommer att leva i utanförskap, skriver sommarkolumnisten Thomas Gür.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Vårt land behöver finna politiska vägar att hantera ett mycket stort och i många stycken etniskt avskiljbart utanförskap för kanske en generation framåt, med direkta kopplingar till den stora invandring som ägt rum under de senaste decennierna.

Dessvärre är den politiska förståelsen fortfarande rudimentär, och de åtgärder som föreslås långt från tillräckliga. Än mindre är förståelsen för att det inte finns eller ens har funnits några ”lösningar” på problemen. Vuxen politik går ut på att behöva välja mellan viktiga målkonflikter och olika försakelser (”trade-offs” som den bättre engelska termen lyder).

Därför behöver vi, i bemärkelsen politiken och medborgarna, utveckla tydliga hållningar inom fyra områden för att göra denna hantering så smärtfri som möjligt; rättsstaten, socialpolitiken, skolans roll och vår ekonomi.

ANNONS

Men först måste vi komma till insikt om ett sakförhållande samt en politisk nödvändighet som det betingar.

Sakförhållandet är att Sverige sedan mer än två decennier tillbaka har överskridit sin ”integrationspotential”. Med den termen avses ett lands förmåga att till sitt samhällssystem och sin kulturella egenart inlemma nyanlända personer – invandrare. Integrationspotentialen är inte given, utan skiljer sig mellan olika länder och historiska skeden. Men man kan notera att när USA på 1920-talet införde kvoter för att inte rubba den etniska balansen i sin befolkning, uppgick andelen utlandsfödda till cirka 15 procent av befolkningen. I Sverige uppgår den i dag till cirka 18 procent.

För Sveriges del skulle jag säga att integrationspotentialens överskridande kunde märkas redan i mitten av 1980-talet, när de utlandsföddas sysselsättningsgrad, som alltid varit högre än snittet, hamnade långt under det (och blev kvar där). En annan indikator var att barn födda i Sverige kunde gå ut grundskolan utan att ha lärt sig fullgod svenska – vilket jag skrev om första gången 1984 och som också den dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo kunde konstatera 1993.

Luciabeslutet 1989 att drastiskt skärpa kriterierna för asylskäl till Sverige, då cirka 20000 personer det halvåret hade sökt asyl, var ett uttryck för att regeringen Carlsson förstod att Sveriges förmåga att införliva de nyanlända hade nått en mättnadsgräns.

ANNONS

Den politiska insikt som bör följa av förståelsen för att integrationspotentialen är överskriden, är en återgång till något som liknar Luciabeslutet, därtill med en mycket starkare skärpning av försörjningskravet för anhöriginvandring. Dessa beslut kommer att fattas av det enkla skälet att väljarkåren kommer att kräva detta och rösta för de partier som är beredda att genomföra det som behövs.

Även efter ett sådant beslut kommer vi att behöva finna vägar att hantera det redan existerande utanförskapet. Vi vet hur detta utanförskap gestaltar sig med ökat antal utanförskapsområden, prognosen om cirka en miljon vuxna i olika former av bidragsförsörjning 2020, minskad självförsörjningsgrad, allt längre mediantid för nyanlända att få sitt första förvärvsarbete, allt fler vuxna nyanlända som kommer att gå i pension utan att ha fått ett enda jobb, ökad försörjningsbörda, nya typer av brott som attacker mot räddningspersonal, gatugängskriminalitet, hedersvåld eller stadsdelar där ordningsmakten inte kan upprätthålla rättsstaten. Och vi vet också att mycket av detta är resultatet av ackumulerade politiska försyndelser från tiden när migrationen låg mellan 20000 och 40000 personer per år i snitt, att jämföra med cirka 100000 om året de senaste tio åren.

I samhällsdebatten förekommer huvudsakligen två förslag att få bukt med utanförskapet. Det ena är att på olika sätt skapa enklare arbeten med lägre ingångslöner och avregleringar och få ut fler i arbete. Det andra är massiva utbildningsinsatser. Jag håller bägge förslagen för bra tankar.

ANNONS

Men för den som bryr sig om att skärskåda de effekter på utanförskapet som dessa förslag skulle ha, framgår med tydlighet att de omöjligen kan eliminera det stora utanförskapet. Allt talar därför och tyvärr för att vi, även med drastiskt minskad invandring, kommer att ha en mycket stor grupp, kanske uppåt en 800000 personer, som under en generation kommer att leva i utanförskap.

Och tanken på att man på frivillig grund ska förmå dem att återvända till sina hemländer – repatriering – är enbart fromma förhoppningar.

Vi kommer istället att behöva gå fram, som omtalat, i fyra led för att förbereda vårt samhälle att hantera detta utanförskap på ett sådant sätt att utanförskapets etniska förtecken inte kan exploateras av olika krafter, som påstår sig tala för den ena eller andra gruppen, och inte leder till splittring och motsättningar.

Det som hastar mest är att återupprätta rättsstaten i hela landet – att ordningsmakten återtar allt förlorat territorium och också utverkar och verkställer kännbara straff mot dem som angriper poliser och räddningspersonal. Formuleringen om territoriet kan låta drastiskt, men det är ohållbart att till exempel poliser i den första bilen måste invänta en andra polisbil för att genomföra ett ingripande i vissa områden -så att den andra polispatrullen kan vakta den första polispatrullens bil under tiden.

ANNONS

Det talas numera ofta om att invandrare är ”överrepresenterade” vad gäller begångna brott, men man glömmer att de också är överrepresenterade bland brottsoffren. Att återupprätta ordningsmaktens våldsmonopol över hela ytan är därför den viktigaste ”integrationspolitiska” åtgärd man kan vidta.

Vad gäller bidragsberoendet måste vi införa principen att offentlig försörjning som princip måste vara förbunden med någon form av motprestation – arbetsuppgifter eller studier. Det finns många uppgifter som kan utföras även av de mest okvalificerade med rätt arbetsledning. Även om detta inte betalar sig för folkhushållet, är signaleffekten att ingen får pengar som inte samtidigt gör något för samhället, viktigare som just signal och incitament. Fackföreningarna kommer att streta emot, men samhällsintresset måste gå före särintresset. Självklart måste även bidragstak införas.

Den tredje åtgärden måste vara att säkra att föräldrars utanförskap inte ärvs av nästa generation. Det innebär skapandet av ett skolsystem och därtill ett arbetsliv som uppmuntrar till och belönar förkovran, flit och framgång. För det måste vi återupprätta lärarens auktoritet. Sannolikt behöver vi därför byta ut delar av den befintliga lärarkåren. Härtill måste vi också säkra att skolan ger alla barn nycklarna till ett gemensamt språk (svenska) och en gemensam kultur (den svenska).

Det senare blir också nödvändigt i skapandet och upprätthållandet av gemensamma referensramar i vårt samhälle. Mångetniska och de facto mångkulturella samhällen, som Sverige nu utvecklats till, är inte starka i sig (tvärtom), utan bara om de lyckas överbrygga denna mångfald och förenas kring en upplevd och delat ödesgemenskap och samhörighet.

ANNONS

Att genomföra allt ovanstående kommer också att dra ordentligt med resurser från folkhushållet. Den fjärde åtgärden måste därför bli att säkra att vårt lands näringsliv och företag mår bra, frodas och är produktiva och framgångsrika, inte minst i beaktande av den tilltagande försörjningsbördan. Vi kommer alltså att behöva en näringslivspolitik som uppmuntrar företagande, entreprenörskap och exportframgångar, så vi kan skapa det överskott som vi kommer att behöva beskatta och fördela.

De föreslagna förändringarna kommer att bli mycket besvärliga att genomföra. Att inte genomföra dem kommer dock att leda till än större besvär, för att uttrycka det milt. Endast naiva personer kan tro att vi skulle ha en lätt resa framför oss.

ANNONS