"Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs". Citatet tillskrivs ofta den mäktige svenske rikskanslern Axel Oxienstierna, ibland också kardinalen Richelieu och kuriöst nog även påven Julius VII, som ju rimligen inte skulle ha en son att upplysa.
Det må vara hur som helst med det. Uttalandet är minst lika sant i dag som någonsin under 1500- eller 1600-talet. Förödelsen, lidandet, övergreppen, det besinningslösa våldet och dödandet i Ukraina, utlöst av diktatorn Vladimir Putin, övergår allt förstånd och har lett till spekulationer och påståenden om att Vladimir Putin i själva verket har förlorat förståndet.
Historiker och Putinkännare menar att 22 års brutalt kväsande av motstånd och oliktänkande har isolerat den ryske diktatorn - ingen vågar säga emot, berätta sanningen eller ge negativ information. Två decennier av oinskränkt makt leder, om inte till galenskap, så i varje fall till storhetsvansinne och paranoia.
Andra menar att det är förenklade förklaringar. Det är inget fel på Putins intellekt. Han agerar helt logiskt utifrån sin världsbild, historiesyn och bakgrund i KGB. Den amerikanska historieprofessorn Jane Burbank menar att den synen varken är ny eller unikt putinsk.
När Sovjetunionen kollapsade letade många i den ryska eliten efter sätt att återupprätta Rysslands betydelse och status. Ett tilltalande koncept var, enligt Burbank, eurasianismen, som föddes efter det ryska imperiets kollaps 1917 men lyftes fram på nytt 1997 av den ryske politiske skribenten Aleksandr Dugin i hans bok Foundations of Geopolitics.
Dugin, ibland kallad Putins hjärna, hävdar att Ryssland alltid har varit ett imperium och att landet åter kan bli det, i ett envig med den eviga fienden, den "atlantiska" världen, ledd av USA. Han kopplar ihop imperiedrömmarna med den ryska ortodoxa kyrkan och traditionella värden.
Putin och kretsen runt honom köpte ideologin med hull och hår. Annekteringen av Krim, angreppet på Donbassregionen och den brutala invasionen av Ukraina är de logiska följderna av den bisarra revanschistiska teorin. "Målet är, tydligt, ett imperium. Och linjen dras inte vid Ukraina", avslutar Jane Burbank en essä i New York Times.
Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet, är inne på samma linje i sin nyutkomna bok om Putins Ryssland, "Det fallna imperiet".
"Den ryska presidenten agerade utifrån genuina uppfattningar och en specifik förståelse av världen, tankegångar som förblivit stabila över tid", skriver Kragh.
Putin drivs också av en önskan att "handgripligen revidera det förflutna", där Sovjetunionens fall är den stora tragedin som måste reverseras - "ett försök att undkomma det förflutna genom att springa baklänges in i framtiden", som Martin Kragh uttrycker det.
Putin tycks också i allt högre grad tro på mer eller mindre absurda konspirationsteorier som alla går ut på att väst är ute efter Ryssland. Putin och hans entourage måste därför ha fått vatten på sina konspirationskvarnar när USA:s försvarsminister Lloyd Austin, i samband med ett besök hos Ukrainas president Zelenskyj, sa att "USA vill att Ryssland försvagas så till den grad att landet inte kan göra den typ av saker som det gjort vid invasionen av Ukraina."
Det ryska svaret lät inte vänta på sig. Utrikesminister Sergej Lavrov sa i en intervju att risken för ett tredje världskrig är reell, och skyllde kriget på Nato. President Putin varnade dagen efter väst:
– Om någon planerar att ingripa utifrån i de händelser som nu pågår, så skall de veta att våra repressalier kommer att vara blixtsnabba.
Att USA vill försvaga Ryssland kommer inte som en blixt från en klar himmel men att så tydligt uttala det förefaller vara en onödig provokation, som bekräftar de putinska konspirationsteorierna om Natos aggression mot Ryssland.
När John F Kennedy, kort innan han mördades i november 1963, lyckades avvärja ett hotande kärnvapenkrig med Sovjetunionen, som hade placerat kärnvapen på Kuba, var han ytterligt noggrann med varje ord och varje åtbörd för att inte provocera Sovjet och dess president Nikita Chrusjtjov. I sin bok "Familjen Kennedy" berättar journalisten och författaren Lennart Pehrsson om hur Kennedy inte vek sig för den egna militärens krav på anfall - delvis inspirerad av Barbara Tuchmans Pulitzerprisade bok om första världskriget, The guns of August.
I den framgick det hur Tyskland, Ryssland, Österrike, Frankrike och Storbritannien hade snubblat in i ett förödande världskrig, genom missbedömningar och dåligt omdöme. Kennedy menade att ren dumhet, individuella egenheter, personliga komplex och storhetsvansinne kunde leda nationella ledare ned i fördärvet, skriver Pehrsson.
Kennedy uppmanade sina rådgivare att placeras sig själva i Chrusjtjovs skor. Han menade att det var nödvändigt att förstå motståndaren för att undvika misstag. Misstagen undveks och Kubakrisen löstes.
Går det att förstå Putin? Går det att undvika misstag, som leder till ett förödande storkrig mellan väst och Ryssland?
Putin och hans regim bär ensamma ansvaret för det omänskliga anfallskriget mot Ukraina. Europas och USA:s stöd till Ukraina är självklart och nödvändigt. Vi kan bara hoppas, och tro, att de som uttalar sig och fattar besluten i EU och USA, liksom Kennedy, håller huvudena kalla och visar det goda omdöme som Rysslands makthavare saknar.
Låt oss hoppas och tro att det också för Putin finns en gräns för vad han kan företa sig. Och låt oss hoppas att Martin Kragh har rätt när han avslutar sin bok med: "Inget är för evigt. Ett annat Ryssland finns runt hörnet."
