Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Glada miner hos Alliansens partiledare: Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch Thor (KD) och Jan Björklund (L), på valkvällen den 9 september 2018. I själva verket början till slutet på 14 år av samarbete. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Ett år av verklighetsanpassning

Ett år har gått sedan riksdagsvalet. Det har varit ett år av spruckna illusioner och nödvändig anpassning till en ny politisk verklighet. Men ännu återstår mycket arbete innan en ny politisk jämvikt kan uppnås.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den nionde september 2018 gick svenska folket till valurnorna för att välja ny regering. Valdeltagandet blev det högsta på 33 år. 60 procent röstade för partier som ville avsätta den sittande statsministern, Stefan Löfven (S). Ett tydligt utslag kan tyckas. Men ett år senare, den nionde september 2019, heter Sveriges statsminister fortfarande Stefan Löfven.

Det påstås att det politiska minnet är lika kort som hos en akvariefisk. Möjligen. Minnet av de fyra månader av ovärdigt politiskt spel som följde på valet har i alla fall redan börjat blekna. Vem minns till exempel Alliansens ”hjärtliga” fikastunder framför kamerorna, som fortsatte som om inget hänt en bra bit in på hösten. Med leenden lika breda som krampaktiga skulle fasaden av en enad borgerlighet bevaras utåt. Bilderna kunde lika gärna ha varit hämtade från en pjäs av Ingmar Bergman eller Lars Norén om "borgarklassens eviga hyckleri". När det kom till kritan sprack allt i tusen bitar. Något det inte krävdes stor analysförmåga för att förutse.

För den som följt den politiska utvecklingen, både i Sverige och internationellt, har det i flera år stått klart att den politiska kartan håller på att ritas om i grunden. Vänstern får allt svårare att företräda breda samhällslager. Den har gradvis omformats till ett alternativ för en kulturell storstadselit och olika minoriteter. Som vanligt ligger USA främst i denna utveckling.

I stället har i hela västvärlden en ”ny höger” med populistiska undertoner utmanat de etablerade partierna. Politiken skyr vakuum. Den gamla motsättningen mellan höger och vänster kring skatteskalor och bidragsnivåer har också tappat i kraft – inte minst för att skillnaderna mellan de politiska blocken i synen på samhällsekonomin i praktiken varit väldigt små de senaste tre decennierna. Den konfliktlinjen har i stället ersatts av en konflikt mellan ”folk och elit”. En konflikt som delvis handlar om klass, men i högre grad om värderingar, globalisering och identitet. Om värdet av förändring för förändringens skull. De politiska skillnaderna mellan stad och land, män och kvinnor, öst och väst har samtidigt ökat.

In i det sista vägrade den svenska borgerligheten att erkänna denna nya verklighet, trots att Sverige med sin internationellt sett extrema invandringspolitik, höga andel ”alternativa medier” och en långt gående ideologisering av statsapparaten, hör till de länder där de nya motsättningarna blivit som skarpast. Vid valet 2018 hade SD suttit i Sveriges riksdag i åtta år. Ändå fortsatte de borgerliga partierna i hög grad att låtsas som att partiet, och den opinion det representerar som är ännu större, inte existerade.

Först efter valet satte borgerligheten ned foten. Och efter fyra månader av charader, hamnade man på olika sidor av staketet. För väljarna hade det förstås varit bättre om tydliga besked givits långt innan valet. Tid fanns det gott om. Det var viljan, insikten och modet som saknades.

Centern blev kungamakaren som fällde avgörandet. Någon kanske förvånas över att ett så marknadsliberalt parti som Centerpartiet slutade som stödparti åt Socialdemokraterna. Men då bortser man från att C:s variant på liberalismen hela tiden haft ett starkt utopiskt drag. För C finns inga målkonflikter. Framsteg och optimism är partiets livsluft, ett budskap som inte minst tilltalar unga storstadsbor i karriären. Om bara ljuset segrar mot ondskan, om bara samhället monterar ned sina gränser och regleringar så ordnar sig det mesta av sig självt, inklusive västvärldens mest omfattande asylinvandring. För partiet Liberalerna, mer grundat i liberal idétradition, har det aldrig varit så enkelt. Partiet är fortfarande kluvet mellan utopister och realister. Vart det tar vägen är fortfarande en öppen fråga, trots partiledarbytet.

Ändå är det de traditionellt statsbärande partierna, S och M, som har mest att förlora på utvecklingen om de spelar sina kort fel. Socialdemokraterna har köpt sig tid genom att alliera sig med riksdagens mest idealistiska partier. På längre sikt är det knappast hållbart för ett parti som vill företräda stora väljargrupper. Det nya politiska landskapet har gjort smulor av en gång stolta S-partier runt om i Europa. För Moderaterna handlar det i förlängningen om att inte bli omsprunget av SD som det dominerande högerpartiet.

De som drömmer om en återgång till 1990-talet och det tidiga 2000-talet gör det dock förgäves. När politiska förändringar sker samtidigt i stora delar av världen är det inte av en slump. När samhället omdanas skiftar också de politiska stridslinjerna. För den som kan sin politiska historia är det inget nytt. Men för den som tror att politik handlar om en kamp mellan eviga principer kan det te sig både skrämmande och förvirrande när den gamla kartan inte längre visar vägen. Anpassning till verkligheten är dock i själva verket nödvändig för den som vill förbli relevant i politiken. Skrämmande blir det bara om man blundar.