Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Vägrar: Fackföreningarna har stort inflytande på svensk arbetsmarknad. LO ställer sig avvisande till fler enkla jobb för nyanlända.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Enkla jobb är ingen enkel lösning

Ledare: Sverige har fortfarande ingen trovärdig politik för hur nyanlända snabbt ska komma in på arbetsmarknaden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det rasar just nu en debatt om hur Sverige bäst ska få in flyktingar på arbetsmarknaden. Från näringslivet och de borgerliga partierna trycker man på för fler enkla jobb. På andra sidan syns LO som menar att fler enkla jobb kan leda till att den svenska arbetsmarknadsmodellen förstörs och att den ständigt pågående specialiseringen och strukturomvandlingen som varit grunden i svensk ekonomisk utveckling därmed går förlorad. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Intressant är att det nu åtminstone verkar finnas en gemensam lägesbild. Ingen talar längre om någon våg av läkare och ingenjörer. Huvuddelen av de som under de kommande åren ska integreras på den svenska arbetsmarknaden har bara kort utbildning med sig i bagaget. Behoven handlar inte bara om bättre validering, utan oftare om flera års kompletterande utbildning på grundskole- gymnasie- och högskolenivå. 

Politikerna är under press för att komma fram till metoder som ger snabba resultat. Kostnaderna för nyanlända som inte får jobb kommer efter hand att tas över av kommunerna. Effekterna av de senaste årens invandring kan därför bli kännbar in på skinnet för många medborgare när kommuner tvingas att prioritera och skära ned. Har vi otur sammanträffar kulmen av merkostnader dessutom med nästa lågkonjunktur. Det sätter Sverige i ett potentiellt farligt politiskt läge där risken är stor att politisk extremism vinner mer mark. 

Hittills har det svenska samhället varit långsamt med att få nyanlända flyktingar in i arbete. Många känner till siffran att ungefär hälften har jobb efter åtta år. Hittills har inget genombrott nåtts. Arbetslösheten bland utrikesfödda utan gymnasiekompetens växer just nu, trots högkonjunktur. 

De som förespråkar fler enkla jobb har stöd i internationella jämförelser där man ser att Sverige i dag har en låg andel sådana jobb - hälften av EU-snittet. Det går också att visa att länder med stora låglönesektorer är duktigare på att snabbt få in nyanlända på arbetsmarknaden. 

Utbildningslinjen har stöd i det att Sverige sett i ett långt tidsperspektiv har god integration på arbetsmarknaden. När invandrare når samma nivå av utbildning som de infödda är skillnaden i arbetslöshet marginell. 

Vilken väg som ska väljas, eller snarare hur de ska viktas mot varandra är en fråga om vad vi tror att samhällsekonomin, och samhällsgemenskapen klarar. Vilken av metoderna är bäst för att undvika en känsla av exkludering hos de som vill in på arbetsmarknaden. Hur mycket kostar en stor kunskapssatsning? Är den överhuvudtaget möjlig? Andra sidan bör fråga sig om det egentligen finns någon verklig efterfrågan på en större låglönesektor i Sverige? 

Sedan kan man undra hur politikerna tänkte när de i praktiken släppte invandringen fri. Trodde Reinfeldt på allvar att facken skulle acceptera sänkta ingångslöner? Trodde Löfven att välfärden och arbetsmarknadsmodellen inte skulle påverkas av invandringstakten?