Enade vi stå, enade vi falla

I Sverige verkar det viktigaste vara att alla enas. Om vad spelar mindre roll.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Ponera att den svenska statsepidemiologen hetat Björn Olsen. Föreställ dig att han, i spetsen för Folkhälsomyndigheten, tidigt förordat en strategi i linje med stora delar av övriga världens; långtgående initial nedstängning, följt av en gradvis och kontrollerad öppning av samhället, i kombination med massiv testning, effektiv smittspårning och isolering av upphittade sjukdomsfall. Kanske rentav användande av munskydd.

Hade folk gått man ur huse för att protestera mot en sådan linje? Hade den dömts ut som ovetenskaplig och irrationell? Hade förtroendet för Folkhälsomyndigheten och den, som alltid, ytterst ansvariga regeringen sjunkit som en sten, till följd av att Sverige agerat som resten av Europa?

ANNONS

Eller lek med tanken att Sverige styrts av en regering vars statsminister hetat Jimmie Åkesson (SD) i stället för Stefan Löfven (S). Hur hade opinionen i ett sådant läge ställt sig till Sveriges drygt 5000 döda, alltså fyra gånger fler än i övriga Norden tillsammans? Hur hade resonemanget förts gällande det faktum att många av de döda haft utrikes bakgrund?

Hade en sverigedemokratisk utrikesminister kommit undan med en intervju som den som sittande statsråd Ann Linde (S) gjorde i tyska DW News förra veckan, full av felaktiga påståenden och en nästintill parodisk arrogans gentemot den utfrågande journalisten? Hade en sådan regering och statsminister kunnat upprepa mantrat om att den pågående hanteringen inte kan utvärderas förrän efteråt? Hade den nationella stoltheten över den svenska särarten överskuggat ilskan över den strategi som resulterat i att svenskar inte varit välkomna i stora delar av Europa, inte ens i grannländerna?

Det är givetvis omöjligt att med säkerhet veta vad som hade hänt om allting varit precis tvärtom, men genom att vända på perspektiven synliggörs en allvarlig brist i den svenska offentligheten: I Sverige är det sällan innehållet i principerna som är avgörande, även om det ofta framställs så.

Därför kunde statsminister Stefan Löfven (S) i september 2015 skandera att hans Europa inte byggde några murar, för att två månader senare inta en diametralt annan position, och då deklarera att Sverige hädanefter skulle eftersträva EU:s miniminivå på migrationsområdet - och komma undan med det.

ANNONS

När det avgörande inte är principerna i sig utan något betydligt mer abstrakt och godtyckligt ökar behovet av att bred enighet uppstår liksom att avsändaren uppfattas som kosher. Men för att uppbåda så djupgående konsensus måste avvikande uppfattningar marginaliseras. Detta görs effektivast genom misstänkliggöranden av avvikarnas avsikter, moral eller, som under den gångna våren, akademiska titlar.

När vi i framtiden ser tillbaka på coronakrisen är det förmodligen dessa mekanismer, vid sidan av de tragiska dödstalen, som kommer att sticka ut. Den överlägsna, arroganta attityden gentemot omvärlden, hånfullheten mot de som tidigt höjde sina röster för en annan väg. Den blinda, men selektiva, auktoritetstron. Oviljan att erkänna misstag och vidta åtgärder för ett annat resultat. Och slutligen - principlösheten när det plötsligt, över en natt, blir opportunt att ändra ståndpunkt.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS