En värdeorienterad solidaritet

Solidariteten har bytt skepnad och dess kärna är idag inte ekonomisk, utan rör vårt leverne.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

I takt med att klassperspektivet hamnat i baksätet av den svenska debatten har ordet solidaritet, ett av de gamla hönorsorden inom vänstern som anammades av såväl påvar som vetenskapsmän, blivit mer sällsynt. Åtminstone som vi känt det hittills.

Solidaritet är ett av de politiska orden som inrymmer en maktanalys. Länge byggde den maktanalysen på marxistiskt orienterade samhällsyner med fokus på bland annat fördelning av resurser och ägandeformer - även om det självklart förekom andra former av solidaritetshandlingar, såsom Sveriges ekonomiska bistånd till ANC i Sydafrika. Solidaritet har, trots andra politiska beskådningars försök att äga ordet, som exempelvis Alf Svenssons anspelning på en kristen solidaritet i valrörelsen 1998, haft en tydlig vänsterkonnotation. Intressant nog använde inte Karl Marx ordet förrän 1864, långt senare än den liberala ekonomen Frédéric Bastiat, och ordet förekom aldrig i den Stora Sovjetencyklopedin och definierades nedvärderande som ”socialistisk internationalism” i Östtyska Philosophisches Wörterbuch.

ANNONS

Är solidaritet som politisk hållning passé? Nej! Veganer, feminister, miljöaktivister, etniska grupper, religiösa samfund och många fler åberopar fortsatt solidaritet som en grund för sina ställningstaganden, handlingar och anspråk. Den stora skillnaden är att solidariteten framträder i en ny skepnad och något mer latent idag.

Som en följd av ideologiska skiftningar inom vänstern vilar dagens solidaritet på analyser sprungna ur identitetspolitiska och postkoloniala tankegångar. Förskjutningen i analysmetoder har medfört att dagens solidaritet står dels på ett ben där klass i stor utsträckning ersatts av etnicitet, hudfärg och kön. Och dels på ett ben där den materialistiska analysen ersatts av normkritik och vithetsstudier. Solidaritet sammanhänger med rättvisan, och dessa skiftningar har skett i samklang med och påverkat synen på rättvisa. Där fördelningspolitik, statligt ägande och solidaritet med tredje världen ansågs vara solidariska och moraliskt rättvisa hållningar förr, har fokus idag, främst idémässigt, flyttats till exempelvis hur rättvisa kan uppnås via diverse separata rum och representation med fokus på yttre faktorer.

Kulturpolitiken, traditionellt sett ett av solidaritetens slagfält, är idag så präglad av dessa tankar att den lett till en urspårad och otillbörlig instrumentell syn på kultur där museer används i ideologiska syften. När America Vera-Zavala debuterade (!) på Dramaten med pjäsen Svenska hijabis var det inte meriter eller pjäsens kvalitéer som verkade avgörande, utan den för pjäsen nödvändiga normkritiska analysen där muslimska kvinnor framställdes som utsatta. Det var samma tankar som för två år sedan fick Gudrun Schyman, någon som för två decennier sedan hade ett obönhörligt fokus på klass, att bära slöja i solidaritet med muslimska kvinnor och prata om normer och normkritik – dock inte de normer som kvinnor i hederssammanhang lever under. När Rättviseförmedlingen förra året överlämnade en lista med namn till kulturministern inför tillsättning av styrelser så var det primära inte personernas socioekonomiska förhållanden, utan deras etnicitet, hudfärg och kön. Det var med hänsyn till de faktorerna som staten skulle bli mer solidarisk.

ANNONS

Det hör till de politiska ordens natur att ändras med tiden. Vid förförra sekelskiftet var solidaritet, enligt Frankrikes dåvarande handelsminister Alexandre Millerand, den vetenskap som uppenbarade samhällets materiella och moraliska hemlighet. Ordets innebörd har skiftats åtskilligt sen dess. Det man bör ha i åtanke är att innebördsskiftningar genererar olika politiska ordningar och makt. Solidaritet är fortsatt en gräns som möjliggör politiska handlingar, och skiljer gott från ont. Till skillnad från tidigare är den idag mer värdeorienterad. Den bygger på en uppsättning normativa synsätt med strävan att genomsyra det offentliga, bildningen, kulturen och barnuppfostran. Dess kärna är idag inte ekonomisk, utan rör vårt leverne.

ANNONS