Hvad vilja socialdemokraterna? I inledningen till den agitatoriska, närmast revolutionära skriften från 1894 skissar den socialdemokratiska politikern Axel Rylander upp många av de utmaningar som måste hanteras. Undernäringen, smutsen, trångboddheten, arbetsvillkoren.
Det är det som ska bli det socialdemokratiska projektet under 1900-talet. Det fattiga lort-Sverige, med stampade jordgolv och statarlängor, skulle städas undan och ersättas med Domus, egnahem och storskaliga fabriker. Välfärdsstaten skulle byggas, med Rehn-Meidner som ritning och höga skatter som hammare.
Om denna samhällsförändring går att säga mycket, bra och dåligt. Men ingen kan förneka att den var baserad på en tydlig vision.
Vilket också är anledningen till att kontrasten mot 2019 års socialdemokrati blir så stark. För vad vill dagens socialdemokrater? På vilket sätt och i vilken riktning vill de förändra samhället? I förra årets valrörelse var partiets huvudnummer den så kallade familjeveckan. Det vill säga att en av världens mest generösa föräldraförsäkringar ska utökas med ytterligare fem dagar. I Januariöverenskommelsen är detta ett av få spår av arbetarpartiet.
Men alla större reformer som föreslås i Januariöverenskommelsen är resultatet av andra partiers ambitioner. Liberalerna har drivit igenom en omläggning i integrationspolitiken, med språkkrav och skärpta straff för hedersbrott som viktiga beståndsdelar.
Centerpartiet får sägas ha en tydlig idé inom det ekonomiska området: skatten på arbete och företagande ska ner, samtidigt som trösklarna både till arbetsmarknaden och till att starta företag ska sänkas, exempelvis genom förändrad arbetsrätt, etableringsjobb, mikroföretagande och förändrade 3:12-regler.
Miljöpartiet är å sin sida kanske det parti som även vid sidan av “JÖK:en” har den tydligaste visionen om hur samhället ska omformas, i stort och i smått. Folk ska cykla istället för att åka bil, äta vegetariskt och reparera prylarna istället för att köpa nya. Elen ska komma från solpaneler på taken och vindsnurror i närheten av orörda naturskogar. Höghastighetståg ska ersätta flygresor, både inrikes och till kontinenten.
I brist på ett eget politiskt projekt hattar S fram och tillbaka mellan motståndarnas och samarbetspartiernas. Precis som på 1980- och 90-talen genomför man motvilligt ekonomiska liberaliseringar, avregleringar och skattereformer, efter att borgerliga partier drivit dem framför sig. Man drömmer om en renässans för den svenska industrin, men har ingen annan idé om hur det ska åstadkommas än att tillsätta en så kallad industrikansler.
Man blåser till strid mot högerpopulismen, försöker få den att färga av sig även på traditionellt borgerliga partier som M och KD.
Man fångar upp de gröna vindarna eftersom vindkraft och ekologisk mat uppskattas även av den storstadsboende medelklass som partiet numera huvudsakligen riktar sig mot – bara för att inse att Miljöpartiets vision går på tvärs med hela den folkhemsidé som präglade 1900-talets socialdemokrati.
Istället för fokus på basindustrins villkor ska vi prata om problemen med BNP-tillväxt. Istället för pålitlig kärnkraft ska vi ha ett 100 procent förnybart energisystem som ger elbrist. Istället för att exportera pappersmassa ska skogen bli naturreservat. Istället för ny teknik i jordbruket ska gammaldags metoder återupplivas.
Sådana är maktens rum. Den som inte inreder dem med egna idéer får leva med att partnern gör det. Och sedan finns ingen rätt att klaga på kökstapeten.
Socialdemokraterna kanske kan klänga fast vid regeringsmakten på kort sikt. Men varje gång de politiska vindarna tilltar och partiet svajar till, så lossnar en liten grupp väljare och försvinner vidare, antingen till de som blivit kopierade, eller till de som ställt sig där partiet en gång stod. Kvar finns bara de allra mest lojala, och de allra minst lojala. Det vill säga partiets trofasta gråsossar, respektive de flyktiga väljargrupper som riskerar att lämna partiet lika snabbt som de kom.
125 år efter Axel Rylanders stridsskrift är det svårt att veta vad Socialdemokraterna vill, förutom att behålla makten. Om det fortsätter att vara rörelsens enda svar är det en säker garanti för att de förr eller senare förlorar den.
