Ofta är det ingen ände på hur varmt omfamnad högskolan blir eller på vad högre utbildning och forskning ska åstadkomma. Högskolan ska främja näringslivets utveckling och innovationsförmåga. Den ska skapa tillväxt och hålla ungdomsarbetslösheten i schack. Den ska blåsa liv i bygderna och höja statusen hos eftersatta yrkesgrupper genom ständigt förlängda utbildningsprogram.
Högskolan får dessutom kosta. Det är ytterst sällsynt med politiker som föreslår minskade anslag. Att de nya resurser som skjuts till inte räcker för allt som man förväntas trolla fram är en annan historia och det problemet lämnar politikerna glatt över till högskolorna själva. Det blir de som får se till att kvaliteten inte blir onödigt hög och kostsam.
Till vardags är det alltså entusiasm och välvilja, om än ganska obetänksam, som råder. Men när det drar ihop sig till val lägger sig plötsligt den stora glömskan över verksamheten.
Partiernas valmanifest – eller motsvarande – bär syn för sägen.
Hos samtliga spelar forskning och utveckling en undanskymd eller icke-existerande roll när prioriteringarna inför valet lyfts fram.
Det är svårt att göra en rättvis jämförelse mellan SD:s och Centerns digra valplattformar på 60 respektive 40 sidor å ena sidan och korta punktlistor från KD och MP å den andra. Men jag darrar inte på manschetten när jag säger att inget parti har frågorna i fokus och att de i bästa fall nöjer sig med några rader. Liberalerna är på sitt sätt ambitiösast genom att ge högre utbildning och forskning varsin punkt i sitt 75-punktsprogram.
SD vill ha ökad anpassning av den högre utbildningen till arbetsmarknadens behov, medan L och V önskar sig mer av både kvalitet och kvantitet utan att gå närmare in på om den ekvationen är möjlig. SD, L, V och C talar väl men mycket kortfattat om akademisk frihet. I manifesten och motsvarande från S, M, KD och MP figurerar inte högre utbildning och forskning överhuvudtaget vad jag kan se.
Partierna står för den skull inte utan idéer om högskolans framtid, men man måste ned på en helt annan detaljnivå för att komma åt dem. Så har till exempel Universitetsläraren gjort intervjuer med de utbildningspolitiska talespersonerna, som finns att läsa på tidskriftens webbplats.
Inget nytt under solen, kan man invända. Dessa frågor har aldrig stått i centrum för valrörelser förut, så varför skulle de göra det nu, allra helst som motsättningarna partierna emellan är små?
Ja, kanske för att de borde vara större. Med runt 95 miljarder kronor i årsbudget har högre utbildning och forskning utvecklats till statens största egenregiverksamhet. 400 000 personer är inskrivna som studenter och runt hälften av en årskull bedriver högre studier vid något tillfälle. Universitetet är inget särintresse för punschdrickande överliggare och stökiga skrivbordsrevolutionärer. Det är en kärnverksamhet i kunskapssamhället, där somt fungerar väl och annat mindre så, och den förtjänar en bredare uppmärksamhet.
