En pilsner i taget

Det är svårt att tro att Moderaterna på fullt allvar skulle vilja ta över regeringsmakten för att omedelbart därefter kasta sig ut i en valrörelse.

ANNONS
|

Fler och fler är kritiska mot att den politiska debatten handlar mer om spelteori och taktik än om politikens innehåll - vad man vill förändra, vad man vill åstadkomma och vart man vill föra Sverige. Men som det parlamentariska och opinionsmässiga landskapet ser ut är det omöjligt att inte göra både och. Alla partier måste givetvis vilja något ideologiskt och politiskt. Samtidigt måste man positionera sig taktiskt så att det man vill också helt eller delvis är möjligt att genomföra.

Men när moderatledaren Anna Kinberg Batra i torsdags meddelade att hon vill att Alliansen skall lägga fram en gemensam budget för att fälla regeringen Löfven kan hon inte ha räknat med att det "skulle flyga". I stället handlar det enbart om taktik och symbolik. Kinberg Batra ville, med sin rejäla omsvängning, visa att hon vill driva en mer aggressiv opposition och att hon vill överta regeringsmakten. Inom moderaterna och bland många borgerliga väljare har nämligen kritiken vuxit mot vad som uppfattas som en tand- och håglös oppositionspolitik. "Om man nu anser att den sittande regeringens politik är skadlig för Sverige varför gör man inte allt för att byta regering", lyder kritiken från många håll.

ANNONS

Kinberg Batras utspel är riskabelt. Det är svårt att tro att Moderaterna på fullt allvar skulle vilja ta över regeringsmakten för att omedelbart därefter kasta sig ut i en valrörelse. Lika osannolikt är det att tro att Kinberg Batra trodde att hon skulle få med sig samtliga allianspartier. Risken är därför uppenbar att utspelet uppfattas som ännu mer av vinglig signalpolitik, inte som kraftfull oppositionspolitik. Taktiken späder därmed på kritiken och skapar misstro, snarare än blidkar. Därför hade det troligen varit bättre att avstå från slaget i luften!

Däremot är risken inte stor för en permanent alliansspricka. Var och en har nu fått chansen att visa sin hållning. Moderater och kristdemokrater säger: oron i vår omvärld är så stor att vi nu måste ta ansvar och agera. Liberalerna och Centern hävdar i stället: oron i vår omvärld är så stor att vi nu måste ta ansvar och därför inte kasta ut Sverige i en regeringskris. De skillnaderna är emellertid inte större än att Alliansen nu kan gå vidare och utforma en gemensam politisk plattform i väsentliga frågor inför valet 2018. En viktig markering var den gemensamma utbildningspolitiken som nyligen presenterades.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver också centerledaren Annie Lööf att hon inte ser att Alliansen i dagsläget åtnjuter tillräckligt väljarförtroende för att kunna bilda regering men att hennes ambition är att Alliansen återvinner "väljarnas förtroende och att vi återigen kan ersätta en svag socialdemokratisk statsminister med en stark alliansregering...I nästa val vill vi byta ut Stefan Löfven. Sverige behöver ett nytt ledarskap och Sverige behöver den politik Centerpartiet och Alliansen står för."

ANNONS

En svårare nöt att knäcka är hållningen till SD. Det finns all anledning att vara mycket kritisk till partiet, dess politik, dess nynazistiska rötter och de skrämmande ställningstaganden och uttalanden som kommer från olika partiföreträdare. I Göteborg visar SD upp ett verkligt obehagligt ansikte när kommunalrådet Lars Hansson jagar läckor i det som internt kallas "GP-sveket".

Men det finns i dag inget som tyder på att det parlamentariskt skakiga läget ändras i nästa val eller att Sverigedemokraterna skulle tappa i väljaropinionen. Eftersom en blocköverskridande regering inte är sannolik så får vi antingen en socialdemokratiskt ledd regering stödd av Vänsterpartiet, med rötter i kommunismen, eller en alliansregering som är beroende av stöd i riksdagen från SD med högerextremistiska rötter. Det innebär inte att en borgerlig regering behöver ha ett regeringssamarbete med SD men att tänka bort någon form av riksdagsberoende är inte realistiskt.

Men som det poetiska uttrycket lyder: En pilsner i taget. Först en stark, gemensam allianspolitik med en tydlig bild av vilken väg Sverige skall gå. Sedan en gemensam valplattform och stärkt väljarförtroende i valet 2018.

ANNONS