Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En opposition utan oppositionspolitik

Vårdskatten som infördes av den förra S/MP-regeringen skapar längre köer och minskar arbetsgivares möjligheter att investera i sina anställdas hälsa. En livskraftig opposition hade stoppat skatten sedan länge.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Dagens Medicin rankade Sveriges universitetssjukhus hamnade Sahlgrenska i Göteborg sist (23/1). Tidningen använde sig av 176 olika indikatorer för att landa i bedömningen. Sådant som kvalitet och ekonomi var med i beräkningen. Men även tillgänglighet och väntetider spelade roll.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För många som remitteras till sjukhus är väntetiden en inte oväsentlig del av själva vården då vissa tillstånd blir värre med tiden. Långa väntetider är också ett vanligt skäl till att många arbetsgivare bekostar privata sjukförsäkringar eller enstaka läkarbesök för sina anställda.

Fram tills sommaren 2018 var detta skattebefriat för den anställde och arbetsgivaren. Det fanns därför goda skäl för arbetsgivaren att investera i den anställdes hälsa.

Sedan bestämde sig S/MP-regeringen för att förmånsbeskatta köp av privat vård. Alliansen lade ner sina röster och lät därmed förslaget gå igenom medan SD röstade emot. Hade man röstat tillsammans hade skatten inte införts.

C och L krävde inte att vårdskatten skulle tas bort i samband med att de gav sitt stöd till en S-regering. M och KD föreslog heller inga förändringar av beskattningen i sin budget även om de, givet de ekonomiska möjligheterna gärna skulle ta bort beskattningen i framtiden. Så till denna vår slår kostnaden till.

På kort sikt blir det inkomster för statskassan. På lång sikt hopar sig kostnaderna.

Låt oss säga att en anställd blir allvarligt sjuk. Denne går till vårdcentralen som skickar remiss till en specialist. Ingen behandling påbörjas. Väntetiden är på ett par månader. Den anställde blir snabbt sämre. Sjukskriver sig. Detta vill givetvis arbetsgivaren undvika. Om arbetsgivaren då går in och betalar för specialistvård så kan möjligen sjukskrivning undvikas. Efterfrågan på vård leder till arbetstillfällen. Arbetsgivaren betalar moms för tjänsten och även privatkliniken betalar skatt eftersom det blir en inkomst för dem.

Då den anställde inte ens hamnar i den offentliga kön blir belastningen på den mindre. I andra ledet så slipper den enskilde eventuellt sjukskrivning. En sådan är kostsam både för individen, arbetsgivaren och samhället som bekostar sjukpenningen.

Det finns en myt om att ”köpa sig förbi kön”, med hjälp av arbetsgivaren, på något sätt är ett uttryck för orättvisa gentemot de som snällt får vänta i den offentliga kön. Men i praktiken så görs offentligvården en tjänst som avlastas.

Personer som får hjälp med vården av sina arbetsgivare betalar inte mindre skatt än någon annan. De betalar in lika mycket på sin inkomst till det offentliga och därmed den offentligfinansierade vården. Deras köp av privat vård tillför något till samhällsekonomin.

Inkomsten för staten genom förmånsbeskattningen beräknas till omkring en miljard. Kostnaden för införandet kan på sikt bli betydligt större. Egentligen borde det här vara enkelt: Vill man korta köerna i vården gör man det lockande för arbetsgivare, stora som små, att investera i sina anställdas hälsa. Gör det dyrare och offentligvården belastas ytterligare.

Införandet av skatten är ett i raden av exempel på skadlig politik som genomförts på grund av att Alliansen inte förmått använda sig av passivt stöd från SD. Vårdskatten blir en sorglig illustration av vad som händer när oppositionspartier medvetet avsäger sig inflytande över den förda politiken.