Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En ny regering! Inte ett nytt val!

Centerpartiets och Liberalernas försök att förmå Socialdemokraterna att driva borgerlig politik har misslyckats. Vilket inte borde förvåna någon. Det är dags för Lööf och Björklund att inse att dörren till en alliansregering fortfarande står på glänt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har gått mer än tre månader sedan svenska folket utövade sin rätt och gjorde "sitt jobb" och valde en ny riksdag. Det har gått mer än tre månader och politikerna och de politiska partierna har inte gjort sitt jobb. Vi har ingen ny regering!

I fredags förkastade riksdagen ånyo förslaget om Stefan Löfven som statsminister. Därmed är vi tillbaka där vi började för tre månader sedan och Sverige är ytterligare ett steg närmre ett extraval.

– Jag kan också konstatera att riksdagens partier driver Sverige närmare ett extra val. Jag beklagar det och kommer att göra allt jag kan för att förhindra det, men om partierna väljer extra val framför att agera på ett sätt som ger Sverige en ny regering kommer jag inte att stå i vägen för dem. Jag bedömer därför att jag nu bör vidta åtgärder i förberedande syfte, sa talmannen Andreas Norlén i ett, för honom, ovanligt drastiskt uttalande.

En sådan förberedelse är att hålla ett första möte med Valmyndigheten, som talmannen skall samråda med innan han bestämmer datum för extravalet.

Ett extraval vore ett "stort nederlag för demokratin", menade statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson.

– Vi hade ett högt valdeltagande. Vi har ett perfekt valresultat, som speglar väljarnas åsikter och meningsmotsättningar och vi har 349 riksdagsledamöter, sa han och la skulden för situationen på "politiken". Han oroade sig samtidigt för att den stora naturresurs vi har i Sverige - tilliten till statsfunktionen - far illa.

Det är givet att förtroendet för riksdagen, politikerna och partierna har tagit skada av de ytterligt märkliga turerna denna höst. Ett extraval skulle inte göra saken bättre. Det kommer att vara dyrt och ansträngande, både för partierna och för väljarna.

Kan man skylla alla partierna för debaclet. Jag tycker inte det. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet har varit konsekventa i sin hållning, liksom Miljöpartiet. Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor har hela tiden och konsekvent sagt att de vill bilda regering, helst med hela Alliansen, annars med delar av den. Som Ulf Kristersson uttryckte det efter fredagens statsministeromröstning:

– Jag vill inte bilda en socialdemokratisk regering, utan en borgerlig minoritetsregering som för borgerlig politik.

Det är märkligt att han ens skall behöva påpeka det. Men sådan är verkligheten denna overklighetens politiska höst "där svart är vitt och vitt är svart". Där Stefan Löfven och Socialdemokraterna försöker få med Centern och Liberalerna på att driva S-politik. Och där Annie Lööf och Jan Björklund har velat övertyga Socialdemokraterna om det rimliga i att göra en "rejäl högersväng" och att driva en "tydlig liberal agenda".

Till Stefan Löfvens försvar skall sägas att han i fem år drivit frågan om ett blocköverskridande samarbete, med C och L. Som friare har han varit trägen och hela tiden avvisats. Men till slut fick han Liberalerna och Centern nästan dit han ville. Vid förhandlingsbordet blev det emellertid stopp.

Och vem trodde något annat, kanske inte ens Lööf och Björklund själva. Dessutom har en S+MP-regering hela tiden varit en matematisk omöjlighet. Den kräver nämligen att Vänsterpartiet är med på tåget och det vill varken V eller mittenpartierna.

Nej, skulden för det låsta läget är Centerns och Liberalernas. De har från början fört fram två oförenliga ståndpunkter - att föra borgerlig politik med Ulf Kristersson som statsminister och att inte i något minsta avseende vara beroende av Sverigedemokraterna.

I väljaropinionen gives ingen amnesti och ingen strafflindring. Värst drabbade är Liberalerna, som i Sifos senaste väljarbarometer får drygt 4 procentenheter vilket är farligt nära riksdagsspärren. Vi är många som nu flyr Liberalerna därför att vi trodde att vi röstade på ett parti som ville vara med och bilda en borgerlig regering, inte stödja en socialdemokratisk. Jan Björklund har också framstått lite som Annie Lööfs "side-kick", inte som en liberal ledare, i de motsägelsefulla och svårbegripliga svängarna.

SD däremot går framåt för tredje mätningen i rad och KD som "hängde på gärdesgården" står stadigt. Inte bara Liberalerna utan också Miljöpartiet är farligt nära riksdagsspärren.

I samband med statsministeromröstningen upprepade Annie Lööf med Bosse Ringholmsk envishet (han som uppfann intervjutekniken papegojmetoden) att Centerpartiet minsann varit kompromissinriktat, berett att ta ansvar, velat bryta dödläget och agera konstruktivt när alla andra varit fastlåsta.

Hon framhöll också att Centern målmedvetet arbetat för att Sverige skulle få en regering och att partiets ledning i fem dygn arbetat dag som natt och fört otaliga samtal med L, S och MP, för att få fram en regering.

Hon gjorde därtill sitt allra bästa för att flytta skuld: "S mäktade inte med att möta oss... Det är genuint sorgligt att vi inte kunde få en samsyn om liberala reformer... Nu måste andra kliva fram och ta ansvar... Det är de två stora partiernas ansvar att se till att vi får en regering... Hela hösten har vi varit spindeln i nätet."

Inget erkännande av skuld, inga fel begångna, synbarligen ingen insikt om det egna partiets storlek och att det framför allt är Centerns agerande som inte går ihop. Allt är bara alla andras fel.

Men vi väljare är faktiskt inte dumma i hela huvudet. Vi förstår inte varför det skulle vara naturligt för socialdemokraterna att föra borgerlig politik. Vi går inte på centerledarens finter. Centerns (och Liberalernas) agerande är helt enkelt obegripligt och försöken att förflytta skuld pinsamma.

Följdriktigt lägger en kristallklar majoritet av väljarna skulden på Annie Lööf. 55 procent av dem anser, i en Inizioundersökning, att det är Centerns fel att regeringsbildningen hanterats dåligt. I samma undersökning är en M+KD+SD-regering det mest populära regeringsalternativet, följt av en vänsterregering. Först på tredje plats kommer en alliansregering.

Sammanfattar man resultatet av all höstens möda så blir det just ingenting av det som Liberalerna och Centern sagt sig vilja åstadkomma.

Ingen förstärkning av mitten, i stället har väljarna rört sig mot höger- och vänsteralternativen.

Ingen förstärkning av de liberala partierna. Däremot backar både Centern och Liberalerna.

Ingen motvind för Sverigedemokraterna, som i stället går fram rejält.

Som grädde på moset har förtroendet för partipolitiken försvagats.

– Jag kommer framför allt att fortsätta föra informella samtal med alla partiledarna. Detta kommer jag att göra i dag och under helgen. Därefter, i början av nästa vecka, återkommer jag med besked om nästa steg i processen, sa talman Andreas Norlén i ett pressmeddelande i fredags.

Ett troligt nästa steg är att Ulf Kristersson ges i uppdrag att bilda regering. C och L kan då välja att släppa fram honom och motivera sin omsvängning med att de prövat allt och måste ta ansvar. Mycket talar för det. I varje falla om logiken får råda - men det får den som bekant inte alltid.

Det finns en redan utmejslad politik för en alliansregering. Det finns en budget baserad på "Alliansens reformagenda och i Alliansens anda". För tydlighets skull skulle den kunna kompletteras med en lista på vilka eftergifter som de fyra borgerliga partierna inte är beredda att acceptera.

Både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor upprepade i fredags att de har stor respekt och förståelse för de andra allianspartiernas interna processer.

– Dörren tillbaka är öppen. M och KD är beredda att förlåta Liberalernas och Centerns otrohetsaffär, menade statsvetaren Jenny Madestam.

Det som behövs nu är en ny regering. Inte ett nytt val! Som Ebba Busch Thor sa i riksdagen i fredags: – Väljarna förväntar sig mer av oss!