Det franska nationaldagsfirandet i dag, den 14 juli, till minnet av stormningen av Bastiljen år 1789, firas traditionsenligt med pompa och ståt. För första gången under president Emmanuel Macrons ledning. En av hedersgästerna är USA:s president Donald Trump, som snuvades på sin önskan om en egen militärparad i Washington. Som tveksam tröst får han nu nöja sig med att se stridsvagnarna rulla ned för Champs-Élysées i Paris.
Trump och Macron står på många sätt för motsatta värderingar. Den ene nationalist. Den andre globalist. Ändå kan bägge göra anspråk på franska revolutionens arv. Trump som populistledare och etablissemangskritiker. Macron som radikal samhällsförbättrare i spetsen för en ny rörelse, med en Napoleonsk vision om att ena Europa. Att båda två, om än på olika sätt, tillhört sina länders respektive etablissemang är något de delar med de flesta samhällsomstörtare genom historien. De har mycket att bevisa. Främst att gå från ord och image till handling, trots motstånd från starka etablerade intressen. Bägge riskerar möta sitt Waterloo.
Macron har lovat att sänka skatter, underlätta för entreprenörer och reformera den genomreglerade franska arbetsmarknaden. Det är främst den sista punkten som möter motstånd – den som samtidigt anses avgörande för att höja Frankrikes eftersläpande tillväxt.
Den franska ekonomin har ännu inte riktigt återhämtat sig från finanskrisen för tio år sedan. Den ekonomiska skillnaden mot Tyskland ökar för varje år. Medan Tyskland har ett kraftigt handelsbalansöverskott har Frankrike motsatsen. Arbetslösheten väster om Rhen är dubbelt så hög som på den östra sidan.Den franske presidenten har ställt mycket av sitt hopp till att stärka EU i federal riktning. För det krävs tyskt stöd. I praktiken måste Macron visa sina tyska grannar att han inte bara ämnar låta Berlin betala för det goda livet i Paris.
Logiken i Macrons politik är på ett sätt glasklar. Eurozonens konkurrensmekanism stärker i praktiken de strukturella skillnaderna mellan högproduktiva områden – läs Tyskland – och länderna vid Medelhavet, där Frankrike ingår. Det innebär att EU, eller åtminstone Euroländerna, behöver integrera sin finanspolitik. Macron vill ha en gemensam Euro-finansminister, gemensam budget och samordna social- och arbetsmarknadspolitiken. Alternativet till att gå vidare i federal riktning är att Euron upphör att existera.
Den berömda franska rationaliteten kan dock ifrågasättas. Att i dagsläget gå vidare mot mer överstatlighet är ett högriskprojekt. Ökad samordning kan mycket väl leda till ökade politiska motsättningar, eftersom det i praktiken innebär att rika och välskötta länder får stödja de mindre rika och välskötta. En solidaritet som kräver nationell sammanhållning och gemensam identitet, något som saknas på EU-nivå. Historiskt har sådant krävt en stor dos tvång för att genomföras.
De populistiska krafterna i Europas kärna ska heller inte räknas ut, även om de för tillfälligt går lite knackigt framförallt i Tyskland. Men om Merkel och Macron går vidare i federal riktning kan motståndet mycket väl få ett uppsving, i synnerhet när konjunkturen vänder nedåt. Marine Le Pen siktar redan på det franska presidentvalet 2022.
En mer näraliggande konsekvens av den troliga fransk-tyska framstöten är ett tvåtakts-EU där länderna utanför Eurozonen blir sekundära medlemmar. Sverige har länge kunnat hålla emot en sådan utveckling med brittiskt stöd. Nu återstår för Stockholm att alliera sig med Visegradländerna i öster, såsom Polen och Ungern. Länder som också motsätter sig överstatlighet, men som står betydligt längre från Sverige värderingsmässigt.
Frågan lär växa efter det tyska valet i september. EU-medlemskapet påverkar Sverige i betydligt högre grad än vad många inser. En stor del av lagstiftningen bestäms direkt eller indirekt från Bryssel. Har den svenska regeringen ens en strategi för att möta Macrons vision om ett Europas förenta stater?
