Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Sigrid Herrault, skribent och dramatiker Bild: Markus Gårder

Sigrid Herrault: En minnesresa till Göteborg

Sovjetmänniskan levde ständigt i undantagstillstånd. Förmödrarnas historia och erfarenheter kommer väl till pass under coronakrisen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Under en mulen vårdag för trettio år sedan tittade jag som nu skriver på artikeln och på den tiden precis hade blivit myndig, nyfiket ut ur tågfönstret medan jag anlände tillsammans med föräldrarna till vår nya hemstad Göteborg. Bakom oss hade vi lämnat Estland som fortfarande tillhörde Sovjet och ett par flyktingförläggningar i Sverige. Här skulle vi skapa oss ett tryggt liv. Bortom ovissa politiska omständigheter i en sammanfallande diktatur i det lilla landet där historiskt både Hitler och Stalin hade härjat med sina trupper under kriget. Vi var framme på en plats där freden hade verkat länge och civilisationen var stabil.

Jag bor inte kvar i Göteborg och mina föräldrar är inte längre i livet men coronapandemin har osökt fört mig i minnen tillbaka till min första svenska hemstad. Efter några månader i idyllen med vänliga och smidiga mänskliga möten, började föräldrarna känna en viss otrygghet – tilliten människor emellan hade alldeles för naiva proportioner utifrån deras sovjetiska livserfarenheter. Mammas familjehistoria var kantad av olika prövningar under kriget och av stalinismen.

Sovjetmänniskan var formad till att vara mer misstänksam, folk hade ju angivit varandra och uppvisat människans mindre smickrande sidor. Successivt uppskattade mamma pålitligheten människor emellan mer och mer, det blev hennes argument för ökad livskvalité. Dock hade hon ständiga funderingar över hållbarheten i ett fredligt samhälle, då freden för henne inte var någon självklarhet. Hon blev politiskt aktiv, oroade sig över bristande beredskap och förråd, talade om vikten av lokal livsmedelsproduktion, ifall det skulle bli krig eller annat undantagstillstånd och gränserna stängdes.

Mormor anlände från Estland i början av 2000-talet och skulle bo med mamma som blivit ensamstående. Sverige var vackert i mormors ögon men hon oroade sig för begravningen. Det var med hennes mått ovanligt långa väntetider innan ceremonierna ägde rum och kvarlevorna jordfästes. Hur skulle det bli, om många skulle dö samtidigt?

Sovjetmänniskan räknade ständigt med undantagstillstånd. I min nya västerländska värld var det något mossigt med det där eviga engagemanget över ”men om något händer”. Men nu när mormor och mamma är borta är jag länken till familjehistorien. Under dagarna i början av pandemin, då en del av befolkningen beslutade sig för att hamstra, behöll jag lugnet och tänkte på en vittnesutsaga i Den sista Sovjetmänniskan av Svetlana Aleksijevitj – bröd, lök och tvål skulle man klara sig på. Enligt mormor var potatis och vitkål också bra att ha, vitaminrikt och mättande. Tursamt nog hade ingen kommit på att svepa med sig kålhuvuden från butiken.

Ett virus som förändrat samhället, har höjt statusen på överlevarnas visdomar och gjort deras funderingar relevanta och begripliga. Jag frestas att utropa: fler överlevandserfarna medborgare till politiken, riksdagen och regeringen! Samhället bör hädanefter organiseras med hänsyn till beräkningen ”ifall något händer”.

Under pandemin har vårt fokus skiftat från ungdomskulten till de äldre. De unga som huvudsakligen förutspås att klara smittan utan större besvär, får sin frihet kringskuren utifrån hänsyn till generationerna före. Det är allas vårt ansvar att inte utsätta riskgrupper för smitta. Överlevnadsskulden, ett psykologiskt begrepp som betecknar ”dåligt samvete” över att klara sig bättre än de föregående generationerna eller medmänniskorna i livet, är plötsligt på tapeten. Därpå en betungande fantasi om möjligheten att smitta någon till döds.

En student berättade häromdagen om sin rädsla att råka hamna för nära äldre personer i butiken. En vaksamhet hade aktiverats hos honom, en påslagen varnande radar. Personer som handlar till sina gamla föräldrar, har oroat sig över att råka bära på smitta och sprida det utan att veta om det.

Vårdpersonalen på äldreboenden och inom hemtjänsten där skyddsutrustning saknas, får arbeta mitt i viruskriget. Skulden är självklart inte deras när smittan sprider sig utan det är systemet som inte levererar det som krävs. Vårt ansvar är kollektivt på samhällsnivå att förbättra dess hållbarhet inför pandemier.

När mormor mot slutet av sitt liv låg på Östra sjukhuset, kom överlevnadsskulden från kriget och stalinismen på tal. Hon mindes att hon stal bröd på marknaden under hungersnöden och anpassade sig i övrigt noggrant till diktaturens krav. Vad det nu än innebar kan inte jag döma henne – hade hon inte klarat sig skulle jag ju inte ens blivit född. Hon själv hade en sund inställning till överlevnadsskulden och kunde försonas med livet, något utöver den nödvändiga anpassningen upplevde hon inte att hon hade gjort.

Inte hade jag anat, att efter trettio år i det fredliga landet skulle naturens krig mot den mänskliga organismen sätta samhället på prov och jag skulle vända mig till förmödrarnas historia i mitt sökande efter existentiella svar för att hantera situationen. Rådet till oss alla blir rationell samhällsplanering: som i rimlig mån tar hänsyn till möjliga utbrott av oväntade pandemier eller andra undantagstillstånd, något de flesta av oss vid det här laget tycker är förnuftigt. Det vi behöver är även psykologisk tröst i att vi som individer har rätt att försonas med oss själva, när vi gör vårt bästa i att klara av att överleva ett större skeende som vi inte kan kontrollera fullständigt.