Den nu aktuella debatten om "avvikelse från liberalismen" i samband med flyktingpolitiken, och därtill hörande frågor, har blivit onödigt förvirrad eftersom alternativen inte har varit tydliga. Debatten har gällt det synsätt som dominerar i etablerade media, invändningar mot det synsättet, och kritik av invändningarna. Kritiken har skjutit in sig på att de som för fram sådana invändningar har "avvikit från liberalismen".
Debatten skulle bli mer konkret och meningsfull om vi hade tydligare formuleringar av de olika positionerna. Det etablerade synsättet, ibland betecknat som en "åsiktskorridor", är ett slags socialliberalism som kompletteras med internationalism. Nationalstatens viktigaste uppgift anses då vara att garantera medborgarnas välfärd, och detta ansvar sträcks ut till att också avse andra som behöver det.
Eftersom det bara förekommer en konkret motposition i debatten, nämligen den som Sverigedemokraterna representerar, så är det alltför lätt att avvisa alla invändningar mot denna socialliberalism med att de "går Sverigedemokraterna till mötes" och "fiskar i grumligt vatten". För att vi ska komma från detta slags debatt skulle vi behöva en konkret formulering av ett tredje alternativ, ett som fångar upp invändningarna mot den förhärskande socialliberalismen, men som samtidigt ser positivt på mångfald i samhället. Jag vill föreslå att en sådan position kan definieras inom liberalismens ram och på en tydlig ideologisk grund. Skillnaden mellan denna nya position och de två befintliga definieras från hur de ser på nationens karaktär och huvudsakliga uppgift.
Det tredje alternativet beskrivs först efter vad det har gemensamt med den socialliberala synen och vad som skiljer dessa två från det etnonationalistiska synsättet som Sverigedemokraterna representerar. Det är självklart den positiva synen på kulturell mångfald i samhället, alltså förekomsten av olika grupper med egen identitet av etnisk, religiös eller annan liknande karaktär.
Givet detta så kan skillnaden mellan den socialliberala och den avvikande positionen definieras från deras respektive syn på statens och nationens huvudsakliga natur och uppgift. För socialliberalismen är det att garantera medborgarnas välfärd, innefattande både den klassiska treklangen "vård, skola och omsorg" och mer grundläggande tjänster så som försvar, polis, och fysisk infrastruktur i landet. För den avvikande positionen är det istället att fastlägga de lagar, regler och värderingar som gör att livet i samhället ska fungera så bra som möjligt.
Dessa två definitioner av statens uppgift utesluter förstås inte varandra, utan alla kan vara överens om att bägge behövs. Man får istället föreställa sig detta som en skillnad i vad man ger den största betydelsen. Den skillnaden blir särskilt viktig när den tillämpas på den nuvarande situationen med relativt stor kulturell mångfald i samhället. Ur socialliberal synpunkt skapar mångfalden särskilda behov av sociala stödåtgärder. För det "avvikande" synsättet leder det istället till behov av att stärka de regler och värderingar som behövs för att samlevnaden ska fungera bra mellan olika grupper i mångfalden.
Även denna senare inställning är självklart ett slags liberalism, och faktiskt en som ligger särskilt nära klassisk politisk liberalism. Den behöver ett namn, och mitt förslag är att välja namnet mångfaldsliberalism, vilket väl fångar det viktigaste i förslaget. Nu finns det förstås också andra som är för mångfald, men man inser inte alltid att mångfald inte sköter sig själv, lika litet som något annat i samhället. Den måste kringgärdas av regler och värderingar, annars riskerar den att övergå i kaos. Man kan inte bara tro alla om gott. Det stora uppdraget för mångfaldsliberalism i dagens läge är att formulera dessa regler och värderingar på ett sådant sätt att de fyller sitt ändamål och att man har eller får allmän acceptans för dem. Misslyckas man med det så riskerar vi kaos; lyckas man så får vi ett bättre samhälle.
