Adam Cwejman: En liberal revolution pågår i Argentina

Få politiker har som Argentinas president Javier Milei blivit lika missförstådda. I Sverige beskrivs han oftast som högerextremist eller galen. Han är varken eller.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Argentinas “Donald Trump”, ”Mannen med motorsågen”, ”Högerextremisten”, ”Högerpopulisten.” Den argentinske presidenten Javier Milei har fått många öknamn i svensk press sedan han med bred marginal vann presidentvalet i höstas.

Hur kunde argentinarna vara så galna att de valde en ”man som uppenbart verkade galen”, undrade exempelvis Aftonbladets Wolfgang Hansson. Galna människor kanske väljer galningar att företräda dem?

Möjligen är det svårt att inte bli en smula galen om man bor i ett land som en gång i tiden var ett av världens rikaste men vars rikedomar förslösats och missbrukats av korrupta politiker under mer än ett halvt sekel.

ANNONS

Fram till 1940--talet var nämligen Argentina ett av världens rikaste länder, på nivå med Tyskland och Sverige. Stora mängder naturresurser, högt humankapital i form av en välutbildad befolkning gjorde att alla förutsättningar fanns för fortsatt välstånd.

Men under efterkrigstiden genomled Argentina fyra militärkupper, hyperinflation och ett misslyckat försök att med militära medel ockupera de brittiska Falklandsöarna. Inte ens demokratins återinförande i landet efter att militärjuntan lämnade makten 1983 skapade någon vidare stabilitet. Presidenter från den för Argentina unika populistiska peronistiska rörelsen avlöste under denna period varandra utan att förbättra lotten för vanliga argentinare.

Trots peronisternas löften om jämlikhet och rättvisa har landet under de senaste trettio åren plågats av hackig tillväxt och hög inflation. Peronisternas ständiga försök att reglera priser, eller införa skyddstullar skapade oftast nya problem i stället för att lösa de gamla.

Denna beskrivning är förstås en förenkling av Argentinas brokiga historia – det fanns bättre och sämre tider – som både vänstern och högern kan hållas ansvarigas för. De återkommande problemen med inflation har alla hittills misslyckats med att stävja. Detta gäller även för den högerregering ledd av Mauricio Macri som tog makten efter att peronistledaren Cristina Fernández de Kirchner, förlorade makten i valet 2015.

ANNONS

Argentinas ekonomi är alltså sedan länge körd i botten, inflationen var vid årsskiftet omkring 200 procent. Valutan, den argentinska peson, är värdelös. Landet har skyhöga obetalda lån till Internationella valutafonden och det har varit svårt att få loss nya. Mer än en tredjedel av befolkningen räknas som fattig och har svårt att klara dagliga utgifter.

Det är i detta läge, när lönen inte räcker till, inflationen ständigt drar i väg och politiker är fullkomligt handfallna som Javier Milei och hans radikala liberala rörelse tog landet med storm. Om man blickar bortom hans excentriska manér i valrörelsen finns hos Milei ett förhållandevis enkelt – men också mycket radikalt paket av förslag – minska på statens utgifter så mycket det går, avreglera ekonomin och se till att pressa ned inflationen med alla medel som står till buds.

Mer än hälften av Argentinas befolkning ansåg i november förras året att de inte hade något att förlora och att mannen med det konstiga håret var värd ett försök. Att beskriva (och avfärda) Milei som högerextremist har många, även i Sverige, gjort. Då kan man sortera in honom under knäpp galning och helt enkelt bortse från hans ovanliga politiska program. Men han är varken högerextrem eller galen och sådana termer skymmer enbart sikten för vad som faktiskt hänt i Argentina under det senaste halvåret.

ANNONS

Nu går det nämligen att börja se resultat av politiken, åtminstone den som Milei lyckats få igenom. Eftersom han inte har majoritet i parlamentet är han beroende av allianser, kompromisser och kohandel. Så vad har Milei lyckats med och vad har han misslyckats med?

Den viktigaste frågan är inflationen. Det ser vid första anblick bättre ut, den veckovisa inflationsökningen var vid årsskiftet tusentals procent. Nu har den minskat under fyra månader och är nere på ett ensiffrigt belopp. Men den årliga inflationen är fortfarande hög och det är långt kvar till rimlig nivåer. Vägen dit lär dessutom vara skakig. Vad Milei gjort är att försätta ekonomin i fritt fall för att kunna återfå kontrollen över inflationen och minska de statliga budgetunderskotten. Argentina har nu för första gången på lång tid ett budgetöverskott.

Men vad gör det när ännu fler idag än när Milei vann valet räknas som fattiga? Värre kan det också bli.

I december devalverades peson, det innebar att valutan minskade i värde med 54 procent. Valutan fortsätter månad för månad att minska i värde, vilket leder till att kraven på löneökningar stärks, vilket i sin tur kan leda till ökad inflation. Regeringen måste utföra en komplicerad balansakt som leder till att både inflationen minskar samtidigt om tillväxten ökar. Just nu minskar tillväxten medan inflationssiffrorna är försiktigt positiva.

ANNONS

Finns något entydigt positivt?

Argentinsk bostadsmarknad var länge mycket hårt reglerad med syftet att hålla nere hyreskostnader. Åtgärderna har fått omvänd verkan – tillgången på bostadsmarknaden, i synnerhet i folkrika huvudstaden Buenos Aires, är mycket låg och därför är priserna skyhöga, trots regleringen. Mileis regering har tagit bort i stort sett samtliga hyresregleringar och hyrorna har sedan lagarna ändrades fallit med 20 procent. Samtidigt så minskade styrräntan från väldigt höga 130 procent ned till fortfarande väldigt höga 40 procent. Det har fått marknaden för lån och därmed fastighetsbranschen att leva upp något.

Att förstå sig på Argentinas ekonomiska problem är ingen lätt sak och det är ännu svårare att komma med fungerande lösningar. Det enda som med säkerhet kan sägas om Mileis ekonomiska politik är att den inte har så mycket gemensamt med den föregående. Om det hjälper är en helt annan fråga. Resultaten hittills är blandade, varken fantastiska eller usla.

Utöver Mileis radikala liberala ekonomiska politik är det värt att nämna lite om hans ideologiska läggning i allmänhet eftersom det råder så mycket förvirring kring den i Sverige: Han betraktar Argentina som ett land stadigt förankrat i den demokratiska Västvärlden och han har inget som helst till övers för diktaturer. Bland annat har han som få andra statschefer lika tydligt och öppet varnat för Kinas skadliga inflytande och faran med att vara ekonomiskt beroende av landet, vilket Argentina på många sätt är.

ANNONS

Ett halvår in mandatperioden är ännu en majoritet av Argentinas befolkning på hans sida. Popularitetssiffrorna håller sig stabila, trots att flera av de ekonomiska reformerna inneburit prisökningar, minskat värde på peson och tusentals arbetslösa statliga anställda.

Men många ser också hur arbetsmarknaden börjar röra på sig och att inflationsökningen dämpats rejält. Om det räcker för att Milei ska överleva politiskt och fullfölja sitt liberala programs är en annan fråga. Lyckas han vända Argentinas lycka så kommer han skriva in sig i historieböckerna.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS