Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad: En hund är inget man köper och glömmer

Under coronapandemin har många skaffat husdjur. Men många glömmer att en hund kräver kärlek, stimulans och motion, även då pandemin är över.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Komedin ”Idiotrepubliken” inleds med att det vältaliga och intelligenta paret Trevor och Carol resonerar om att skaffa barn. De vill det, men ser samtidigt bekymmer och farhågor framför sig. Fem år passerar, men vid den tidpunkten råder lågkonjunktur – något de är rädda för ska påverka barnets uppväxt. När de ytterligare fem år senare bestämmer sig för att tiden är inne är det försent. De kan inte längre få barn naturligt.

Därefter får vi möta Trevor och Carols motsats, Clevon. Han lever i ett kaos och råkar av misstag göra både sin flickvän och grannfrun gravida. Han får många barn, som i sin tur får många barn och så fortsätter det.

Jag hade glömt av filmen, men påmindes om den scenen när jag nyligen blev hundägare. Beslutet att skaffa hund föregicks av många års längtan och månaders planering. Nu, några månader senare, kan jag inte annat än att rekommendera alla att skaffa hund. Ja, då förutsatt att du är helt säker på vad du ger dig in på och vet med säkerhet att hunden kommer till ett hem som erbjuder både trygghet och kärlek.

LÄS MER: Ny lag underlättar djurplågarnas verksamhet

Att intresset för husdjur har ökat under pandemin är inte konstigt. Det är lätt att förstå att tristessen på hemmakontoren har fått fler att fundera på att skaffa ett husdjur. Det senaste året har mycket riktigt antalet hundar ökat mer än något år tidigare under 2000-talet. Enbart i juli månad nyregistrerades över 8 000 hundar, vilket är den högsta siffran på 14 år.

De flesta hundar välkomnas självfallet till kärleksfulla hem, där husse eller matte både med noggrannhet och långsiktighet har planerat inför hundens ankomst och liv. Men alltför många liknar mer den impulsive Clevon än den resonerande Trevor, det ”bara händer” att de skaffar hund. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på hur många valpar och unga hundar som hamnar i hem där ägarna förväntar sig en gullig och lurvig leksak, när de i själva verket får en ny medlem i familjen som varje dag i många års tid kommer behöva tid, stimulans, uppmärksamhet och motion.

Problemet med ”coronahundar” är nog större än vad man först kan ana. I våras lät Arken Zoo göra en undersökning av nyblivna hundägare. Den visade att en tredjedel (!) av de som jobbat hemifrån under pandemin och skaffat en hund inte ens hade tänkt på eller planerat för vad som ska hända när pandemin är över och arbetsplatserna öppnar upp igen. Många menade rentav att hunden borde väl klara sig själv hemma när husse går till jobbet.

Hundar är flockdjur och trivs inte med att vara ensamma. Det finns varken resurser eller möjlighet för polisen att prioritera vanskötsel av djur. Och alla former av djurplågeri är heller inte synliga utåt.

Hundar som lämnas hemma hela dagar utan att få varken social eller fysisk stimulans lider ofta i det tysta, helt utelämnade till sig själva. Och det är svårt för samhället att motverka helt, men vi alla kan hjälpas åt genom att påtala för andra vilket enormt ansvar och stort åtagande det faktiskt är att bli hundägare. Men tro mig, den glädje och kärlek man får gör det mödan värd.

LÄS MER: Stenade igelkottar är inga pojkstreck

LÄS MER: Stäng ner de hänsynslösa slakterierna