Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ungrare samlas runt en nedriven staty av Stalin under upproret 1956.  Bild: ARPAD HAZAFI/TT
Ungrare samlas runt en nedriven staty av Stalin under upproret 1956. Bild: ARPAD HAZAFI/TT

Bawar Ismail: En historielektion till Stefan Löfven

Vänsterpartiet har historiskt sett inte varit en trovärdig röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta tycks statsministern ha missat.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Statsminister Stefan Löfven (S) är besviken på Liberalerna. På söndagens liberala partiråd vann nämligen Nyamko Sabunis linje om att verka för en borgerlig regering, även om en sådan behöver stöd av SD. Ett sådant samarbete vore, anser statsminister Stefan Löfven, ett hot mot demokratin (DN 30/3).

Men vad gäller riksdagens andra ytterkantsparti, Vänsterpartiet, är Löfven inte lika hård i sin bedömning. På frågan om vad statsministern anser om Socialdemokraternas samarbete med Vänsterpartiet, som fram tills 1991 hade "kommunisterna" i sitt partinamn och som utgjorde Socialdemokraternas trogna stödparti, svarar Löfven att han aldrig uppfattat att VPK inte "stod upp för demokratin".

Löfvens kunskaper om Sverigedemokraternas mörka förflutna tycks inte motsvaras av liknande kunskaper om Socialdemokraternas stödparti. Vad var det då Sveriges kommunistiska parti (SKP), som partiet hette fram tills 1967, gjorde?

När Sovjetunionen anföll Finland 1939 stod SKP på kommunistregimens sida. Finlands sak var tydligen inte deras. Det var förvisso inte förvånande. Stödet till Sovjetunionen var reservationslöst. Krossandet av de östeuropeiska ländernas demokratirörelser efter andra världskriget blundade man för. Invasionen av Ungern 1956 och tillintetgörandet av frihetsrörelsen ansågs nödvändiga.

Dessutom fick VPK ekonomiskt stöd från Sovjetunionen under en stor del av 1900-talet. Nyligen kunde riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) i boken ”Naftasyndikat” avslöja hur det tidigare kommunistpartiet finansierades av sovjetiska oljepengar – resurser som förmodligen bekostat V:s nuvarande högkvarter på Kungsgatan i Stockholm.

Flera av Nooshi Dadgostars företrädare på partiledarposten har under 1900-talet utmärkt sig för stöd till totalitära stater, mördarregimer och antidemokratiska tillvägagångssätt. C-H Hermansson hyllade massmördaren Josef Stalin vid dennes begravningsceremoni i Moskva 1953. Lars Werner avslöjades ha nära kontakter med DDR-diktaturen. Eller ta Lars Ohly som i egenskap av ung kommunist i början av 80-talet önskade inskränkningar av demokratiska rättigheter för att främja arbetarklassens intressen.

Den som tror att Vänsterpartiets skamfulla historia av stöd till diktaturer slutar vid murens fall och Sovjetunionens kollaps har dock fel. Även i modern tid har Vänsterpartiet genom handlingar och uttryck avslöjat antidemokratiska strömningar. Ungdomsförbundet Ung Vänster har länge försvarat den antidemokratiska och socialistiska regimen i Venezuela, trots att det socialistiska styret med våld slagit ner demonstrationer och inskränkt pressfriheten i landet. Vänsterpartiets internationella biståndsorganisation har tidigare slussat vidare skattepengar till oreformerade, revolutionära marxistgrupper.

Ekonomiskt stöd från en blodig terrorregim. Biståndspengar till militanta revolutionärer. Hyllningar av diktaturer och auktoritära ledare. Trots att Vänsterpartiet sedan 1960-talet försökt göra upp med sin historia av stöd till diktaturer har det varit en lång och krokig resa som ännu inte är helt avklarad.

Stefan Löfven har gjort det till en vana att åberopa historia i sina dagspolitiska kommentarer. Hans kunskaper om Sverigedemokraternas mörka förflutna är det inget fel på. Men vad säger det om seriositeten i hans historiska allegorier om han inte vill kännas vid den odemokratiska historia som präglar Vänsterpartiet, det parti som under alla år höll socialdemokratiska regeringar under armarna?