Det var nästan så att man kände vinddraget från den globala sucken av lättnad från demokratiskt sinnade människor i USA och världen, när Joe Biden den 20 januari klockan 12.00 svors in som USA:s 46:e president och Kamala Harris som USA:s första kvinnliga vicepresident. USA har åter en anständig, vettig och balanserad person som president, dessutom en ytterligt begåvad och spännande vicepresident.
"Four more years" hade varit förskräckligt! Man vågar inte ens tänka på vad som skulle ha kunnat hända med den twittrande vettvillingen Trump kvar bakom skrivbordet i Ovala rummet i ytterligare fyra år!
Medarbetare till Joe Biden berättar att han inte alls varit upptagen av Donald Trump och hans monomana förnekande av valförlusten och hans allt märkligare utspel. Biden har sedan valet i november varit trygg i att han vann och i stället ägnat tiden åt att förbereda sig för de gigantiska uppgifter han står inför. Det är både elegant och starkt och måste ha irriterat den sjukligt självupptagne Donald Trump alldeles oerhört – att inte vara allt och allas medelpunkt.
Nu blir han det i än mindre grad – berövad sina kommunikationskanaler och sin makt, övergiven av de flesta av sina många hejdukar. När Donald Trump lämnade Vita Huset och Washington gjorde han det med samma förakt för traditioner, normer, hyfs och anständighet som varit utmärkande för hans, i många avseenden, katastrofala fyra år vid makten. Han erkände sig inte besegrad och han var den förste president på 152 år som inte deltog vid installationen av efterträdaren. Trump slutar som de allra flesta despoter: oförstående, förnekande, förorättade, övergivna, klagande, hämndlystna och utan värdighet och utan resning.
På flygplatsen Joint Base Andrews höll den avgående presidenten tal inför en liten skara vindpinade familjemedlemmar och medarbetare - ett typiskt Trumptal.
Det som han själv hade åstadkommit var fantastiskt, bästa någonsin, något som ingen sett tidigare, otroligt. Han påstod sig ha åstadkommit ett medicinskt mirakel och tog åt sig äran för framtagningen av coronavaccinet, trots att han inte ens hade en vaccinationsplan för landet. Och han lovade att komma tillbaka på något sätt. Så gick Donald Trump ombord på presidentplanet Air Force One för sista gången - med de lägsta förtroendesiffrorna någonsin och ett riksrättsåtal i bagaget. Planet lyfte mot Florida till tonerna av Frank Sinatras "My way".
Installationen av Joe Biden och Kamala Harris blev raka motsatsen och ett bevis för att USA är så mycket mer och bättre än trumpismen. Det var en allvarlig, elegant, värdig och hoppingivande ceremoni inför en liten munskyddsförsedd och socialt distanserad grupp av inbjudna. På the Mall, där hundratusentals människor normalt skulle ha följt ceremonin, stod 200 000 amerikanska flaggor och framför Lincolnmonumentet hedrade ljuslyktor alla dem som dött i covid-19.
Joe Bidens installationstal var starkt och, trots alla problem, hoppfullt: Den amerikanska demokratin har utmanats men segrat. Folkets röst hade blivit hörd, sa presidenten. Han talade om en vinter av stora faror men också av möjligheter. Han talade om rättvisa mellan raser och ett desperat överlevnadsrop från planeten, om att besegra vit makt och inhemsk terrorism, om att besegra viruset. Framför allt talade Joe Biden om enighet, enighet som den enda vägen framåt för att möta landets enorma utmaningar och om sig själv som alla amerikaners president, även dem som inte stöttat honom. Och han bad för de 400 000 som förlorat livet i pandemin.
"Tillsammans kommer vi att skriva en amerikansk berättelse om hopp, inte rädsla. Om enighet inte splittring", sa president Biden.
Talet var ett amerikanskt tal, ett tal om Amerikas storhet och styrka, med övertygelsen om att USA kan vara en fyrbåk för all världens folk. Inte minst i Europa är vi kanske inte alltid lika övertygade om det amerikanska föredömet men de flesta i de demokratiska delarna av världen ser hellre ett starkt och förutsägbart USA som styrs av erfarenhet och kompetens än av nyckfullt twittrande. Ett USA som kan vara en motvikt till de makthungriga diktaturerna Kina och Ryssland. Ett USA som med all sin styrka och begåvning kan engagera sig i den globala klimatkrisen.
Därför var det goda besked när Joe Biden talade till världen och sa:
"USA har prövats och vi har blivit starkare av det. Vi kommer att reparera våra allianser och åter engagera oss i världen."
Den nye amerikanske presidenten talade även om sådant som i hög grad är giltigt också Sverige:
"Vi kan förena våra krafter, sluta skrika och sänka tonläget...Så låt oss alla börja om på nytt i dag...Låt oss börja lyssna på varandra igen, se varandra. Visa respekt för varandra. Politik måste inte vara en eld som rasar och förstör allt i sin väg. Varje meningsskiljaktighet måste inte vara en anledning till fullskaligt krig. Vi måste förkasta den kultur där fakta manipuleras eller till och med fabriceras."
Sverige har inte samma avgrundsspricka i nationen som USA och vi har tack och lov ingen Donald Trump. Då vore det anständigt och rimligt att inte måla ut meningsmotståndare som om de vore livsfarliga nationalister i Trumps anda. Den svenska politiken behöver mer av sakfrågor och ideologi och mindre av demonisering och tillvitelser. Det är en nåd att stilla be om men kanske inte att hoppas för mycket på – för det gagnar inte dem som har makten som högsta prioritet.
