Vilket arbete har ett moraliskt värde? Det beror nog på, skulle många svara, vilken moral man bekänner sig till.
Utför Foodora-budet som levererar hem den där Tikka masalan till dig på fredagskvällen ett moraliskt arbete? Hur är det med servitören på restaurangen som lämnar maten på bordet och frågar om du vill ha något mer att dricka?
Svaret på frågan om moralens roll på arbetsmarknaden kompliceras nog en smula av att definitionen av moral, i synnerhet god sådan, är inbyggd i mötet mellan kunden och säljaren. Vi är helt enkelt inte särskilt vana vid att aktivt ställa – och besvara – frågan om våra marknadstransaktioner bär på ett moraliskt värde. Kanske borde vi göra det oftare?
När Uber-pop fortfarande var tillåtet i Sverige och jag använde tjänsten hade jag för vana att alltid fråga chaufförerna varför de körde just Uber. Hela tjänsten var omdebatterad. Vänner förklarade för mig att det inte gick att leva på att köra Uber och att det främst handlade om hänsynslös exploatering av stackarna som körde bilarna.
Varje chaufför jag pratade med vittnade om olika livssituationer och motiv till att köra bilarna. En man jobbade periodvis med långkörningar på ett åkeri. Han tjänade lite extra under veckorna som han var hemma. En annan var en polack som jobbade extra några veckor i Sverige för att dra in pengar till ett husbygge i hemlandet. En tredje var en nyanländ syrian, han tyckte bara att det var bättre att göra något än att inte göra något alls.
Det kan förstås vara så att jag helt missade de mest utsatta chaufförerna. Eller att många nog drog sig för att säga, i synnerhet till en kund, att själva köpet jag gjorde var förnedrande för dem.
Denna sorts "gig-jobb", det vill säga kortvariga arbeten som i många fall gör arbetsgivaren till en anonym bifigur och främst synliggör transaktionen mellan kund och utförare, har blivit allt vanligare. Vissa skulle hävda att det är tecken på utveckling och effektivitet på marknaden. Andra menar att gig-jobben i själva verket är uttryck för en ociviliserad arbetsmarknad.
En som hävdar det senare är statsvetaren Johan Wennström. I en SvD-text kritiserar han, med hjälp av filosofen Michael Sandels idéer om arbetsmarknadens dystra utveckling, det han kallar för "Foodora-liberalismen" (26/5).
Denna liberalism, menar Wennström, lägger tyngdpunkten på ett arbetes marknadsvärde i stället för dess moraliska värde. Tjänster som Foodora-leveranser, utgör exempel på ett "djupt ovärdigt arbetsliv" som framförallt drabbar fattiga invandrare och "medborgare långt ned i hierarkin".
Frågan är om det Wennström egentligen kritiserar är förekomsten av en omoralisk arbetsmarknad eller ett – i bred bemärkelse – heterogent samhälle där det finns människor som faktiskt är villiga att ta dessa jobb?
Skulle Schengensamarbetet inte tillåta fri rörlighet av arbetskraft hade den där polacken inte kunnat ta Uber-jobbet i Göteborg. I Polen är det snarare regel än undantag att Uber- och Bolt-bilarna rattas av någon av de hundratusentals ukrainska arbetskraftsmigranterna i landet. Likadant är det i Ukraina, men då är det kazaker och turkmener som tar gigjobben.
Hade polackerna, ukrainarna och kazakerna inte tagit jobben hade heller inte personer som vill se ett moraliskt perspektiv på gig-jobben behövt lyfta frågan.
Möjligheten att ta ett jobb i ett annat land synliggör faktumet att de riktigt stora ekonomiska skillnaderna i världen inte existerar inom, utan mellan länder. I skärningspunkten mellan köpstarka kunder, må de bo i Göteborg eller Kiev, och betydligt mindre köpstarka arbetare, uppstår marknader för sådant som matleveranser och hemstädning.
Men skapar denna kontakt mellan den köpstarke och den relativt fattigare arbetsvillige en omoralisk marknadstransaktion? Ja, skulle Wennström svara. Och det finns ändå en poäng i Wennströms resonemang att det synliggör något som ibland, likt mötet med tiggaren utanför Ica, kan vara plågsamt för alla inblandade.
Men vad händer med de människor som av olika skäl skulle tagit jobben? Tja, de hittar väl något annat att göra eller så jobbar de inte alls. Den synliga "omoralen" förbyts till den osynliga ojämlikheten. Det är sannolikt ett pris de som förordar en "moralisk arbetsmarknad" är villiga att betala. Men är alla andra det?
I länder där sociala och religiösa normer har större spelutrymme i ekonomin är exempelvis söndagsstängda affärer vanligt. Tanken är att en gemensam vilodag, renons på kommers och handel, skapar en gemensam tidpunkt där marknadens logik inte tillåts styra. Detta är vad man skulle beskriva som en marknad reglerad av moral och inte prismekanismer.
I praktiken orsakar det, snarare än gemensam salighet och vila, frustration och irritation samt evighetslånga köer i mataffärerna under lördagarna. Vissa värderar den kristna vilodagen väldigt högt, för andra är det en dag bland andra, kanske den dagen man storhandlar. Det går att låta var och en själva besluta vad de moraliskt riktiga beslutet är – ingen är tvingad att bevista affären på söndag. Eller så kan man sätta sig till doms över de som vill handla (och sälja) på söndagar.
Den Wennströmska kritiken av den omoraliska arbetsmarknaden bygger på samma problem som kritiken av städtjänster. När RUT-avdraget skulle införas var det vanligt att hävda att köp av hemstädning var dekadent och exploaterande. Så kanske det är. Vilka typer av arbeten som är att betrakta som ovärdiga är dock högst subjektivt.
Wenntröms och Sandels kritik ger inte främst vägledning till den goda moralens arbete utan till vad som utgör god moral enligt Wennström och Sandel. Och den är det säkert inget fel på. Frågan är om det räcker som vägledning för att ersätta marknadsekonomin.
