Beslutet i Sölvesborgs kommun att inte flagga med den regnbågsfärgade Pride-flaggan har rört upp heta känslor i debatten. Anledningen är givetvis att kommunen styrs av det så kallade samstyret, som består av SD, M, KD och det lokala Sol-partiet. Kommunstyrelsens ordförande, Louise Erixon, är som lök på laxen SD-ledaren Jimmie Åkessons sambo.
SD har låg trovärdighet i HBTQ-frågor. Partiet var tidigare, liksom för övrigt KD, emot samkönade pars rätt att adoptera. Den som söker kan också hitta citat från enskilda företrädare som uttryckt homofobi.
I världens troligen mest HBTQ-vänliga land finns det knappast några röster att vinna på homo-negativa attityder. Det har SD insett. Varför då beslutet att inte flagga med Pride-flaggan? Louise Erixon förklarade i Expressen att hon ställer sig bakom ”människors självklara rätt att älska vem man vill” och att hon välkomnar ett Pride-tåg i Sölvesborg. Däremot menar hon att kommunen själv ska vara neutral i relation till politiska manifestationer (Expressen 17/9). Det är för övrigt samma argument som fått M och L-styrda Munkedal att avstå från att hissa regnbågsflaggan på kommunens flaggstolpar.
I vilken mån Erixon menar vad hon säger är egentligen sekundärt. Till motsatsen är bevisad får man nog utgå från att hon gör det och välkomna ställningstagandet. Viktigare ur liberal synvinkel är att hon principiellt sett har rätt i sak. Det är civilsamhället som ska manifestera för olika grupper och driva politiska linjer. Stat och kommun – det vill säga förvaltningen – ska inte ta politisk ställning, inte ens i frågor där en förkrossande majoritet ställer sig bakom politiken. Trenden mot ökad politisering av förvaltningen, som smugit sig in via olika värdegrundsdokument, bör brytas.
Stats- och kommunalförvaltningen ska upprätthålla lagen. De ska kompromisslöst värna HBTQ-personers rätt att slippa bli utsatta för diskriminering. Det är en grundläggande rättighet. Men det betyder inte att förvaltningen ska ta ställning för en politisk rörelse, oavsett hur stor uppslutning den har.
Därmed kommer vi till pudelns kärna. Är Pride-flaggan verkligen politisk? Svaret är tveklöst ja. Det finns inga opolitiska symboler. Debatten kring Sölvesborg visar att regnbågsflaggan i högsta grad är laddad med politisk mening. Det spelar ingen roll om en kommun, som Göteborg gjort, slår fast att en flaggan representerar "människors lika värde". Vad en flagga symboliserar är så att säga upp till åskådarna. Det är en ständig kamp vad olika symboler står för. Att hävda att en symbol är opolitisk är att säga att den inte får ifrågasättas. Inte minst det faktum att regnbågsflaggan används av RFSL och Pride-paraderna gör den politisk.
Flaggan går inte att skilja från de som använder den, oavsett vad som slås fast i olika policydokument. Givetvis finns det olika uppfattningar om RFSL:s ståndpunkter, inte minst bland homosexuella själva. Liksom det finns olika uppfattningar om huruvida Prideparaderna ger en representativ bild av HBTQ-rörelsen. Att RFSL Stockholm inte bjöd in SD till sin partiledardebatt uppskattades till exempel inte av homosexuella Sverigedemokrater. Men just för att man är en del av civilsamhället är det upp till RFSL vilka man bjuder in.
Regnbågsflaggan är från början en symbol för pluralism och acceptans. Att göra den till officiell överideologi förvanskar på sätt och vis dess kärnvärde. Man kan inte tvinga människor att ha liberala attityder eller vara toleranta. Det måste komma inifrån. Pekpinnar från överheten får lätt motsatt effekt.
Det är en liberal grundidé att hålla isär stat - tvånget - och civilsamhället - frivilligheten. Politiska rörelser tar ställning för olika värden. Staten ska vara neutral och bekämpa diskriminering med hjälp av lagstiftning. Partier kan gärna gå i Pride-paraden och vifta med regnbågsflaggan. Staten ska å sin sida upprätthålla likabehandling av sina medborgare professionellt. Staten ska däremot inte manifestera för olika grupper genom att göra deras symboler till sina. Det senare är i förlängningen ofta att göra olika minoriteter en otjänst, eftersom de ofrånkomligen då blir förknippade med de som har makten för tillfället.
Katoliker, rojalister, kommunister med flera har genom historien hävdat att deras symboler står över politiken. Att de representerar universella eller nationella värden. För liberaler har det däremot alltid varit en kungstanke att staten inte ska ta ställning för olika politiska identiteter. Det måste liberaler förstå även när de sympatiserar med identiteten ifråga. Med vilken trovärdighet kan man annars ifrågasätta de som vill politisera statsförvaltningen för andra syften? I tider av polarisering är detta extra viktigt.
Inte ens den svenska flaggan är helt opolitisk. Men anledningen till att staten bör hålla sig till den blågula flaggan är att det är statens egen – ett resonemang som kan utvidgas till kommunvapen, EU- och FN-flaggor. Det finns en statsrättslig grund för att flagga med dessa. Svenska flaggan tillhör alla svenska medborgare, oavsett ursprung, kön, sexuell läggning eller politisk åskådning. Den gör inte några andra anspråk än att representera medborgarna. Låt den vara den inkluderande symbol den är.
