Så kom avgörandets dag för Ann-Sofie Hermansson (S). Efter en flera timmar lång och känslofylld debatt i ett fullsatt Folkets hus stod det strax efter klockan 14 på söndagseftermiddagen klart att hon förlorat maktkampen inom Socialdemokraterna i Göteborg med röstsiffrorna 49-197.
På presskonferensen efteråt visade Soffan dock inga tecken på bitterhet. Hon konstaterade bara lakoniskt att ibland får man ta en rejäl fight för det man tror på. Hade hon inte gjort det hade hon inte kunnat se sig själv i spegeln.
De flesta andra politiker hade vikit ned sig mot partiapparaten från dag ett. Det gjorde inte Hermansson och hennes fighting spirit har imponerat. Hon framstår som något i dag så pass ovanligt som en samtidigt övertygad, genuin och tuff politiker. Med henne förlorar S i Göteborg en rätt unik företrädare.
Det var på dagen tre veckor sedan S distriktsstyrelse, med Anna Johansson i spetsen, beslutade att ge Hermansson sparken, bara några månader innan den ordinarie kongressen. Det är i sig en av de märkligaste omständigheterna i denna historia. Kommunalrådet Shahbaz Kahns (S) avgång framhålls som den utlösande orsaken. Men varför kunde man inte väntat till april?
Det är helt enkelt svårt att komma ifrån intrycket att distriktsstyrelsen inte ville ge Soffan chansen att ställa upp för omval under normala förhållanden. Då hade alla poster varit uppe på bordet och Hermanssons chanser hade varit betydligt bättre. Det fanns nämligen inga populära utmanare. Frågan hade då dessutom handlat om vilken inriktning partiet skulle ta, och vilket lag som skulle leda partiet. Istället försökte man avsätta Hermansson med hänvisning till hennes kandidatförsäkran.
Hermansson valde nu att ta strid, inte minst i sina egna digitala kanaler, och fick ett brett folkligt stöd. Hade frågan avgjorts i en folkomröstning hade Soffan med all sannolikhet suttit kvar. Men nu var det partiombuden som skulle avgöra.
Ombuden hade egentligen inte bara att ta ställning till Hermansson som person. Hon är en uppskattad politiker även i de egna leden, inte minst tack vare sin vilja att lyssna på vanligt folk.
Men partihänsyn kom emellan, inte minst konsekvenserna av att låta Hermansson sitta kvar mot styrelsens vilja, inklusive de delar av kommunfullmäktigegruppen som anslutit sig till styrelsens linje, vägde tungt. Ett sådant utfall hade förstås lett till konvulsioner. Distriktsstyrelsen hade i detta sin trumf. Som ett ombud, som egentligen inte hade fullt förtroende för styrelsens hållning, uttryckte det till GP:s reporter på söndagsförmiddagen: ”konsekvenserna skulle bli väldigt stora om Hermansson fick sitta kvar, hela styrelsen skulle i praktiken tvingas bort då de satsat allt på ett kort, och partiet har inte råd med 'hela havet stormar'. "
Hermansson offrades med andra ord för stabiliteten. Partiorganisationen vann. Men det är svårt att se detta utfall som någon seger för S i Göteborg som parti på längre sikt. Hade Soffan vunnit hade det visserligen lett till turbulens inledningsvis, men det hade också kunnat bli startskottet för en verklig nytändning. Nu framstår det som att maktspelarna med Anna Johansson i främsta linjen tog hem segern – de som ville bevara de gamla maktstrukturerna och återgå till ett beprövat men i längden alltmer hopplöst samarbete med identitetsvänstern i V, MP och F!.
Partiets koryféer borde därför ha svårt att glädjas över sin seger i dag. Att ha krossat en ensam, stark kvinna som stått upp för det många göteborgare tyckt varit riktigt – inte minst då hennes tydlighet kring hedersvåld och extremism – är knappast något att vara stolt över.
