Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En falsk motsättning mellan rika och fattiga

Ofta målas det upp en falsk motsättning mellan rika och fattiga. Men att fördela de rikas välstånd är inte detsamma som effektiv fattigdomsbekämpning.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur hjälper man bäst världens fattiga? Välgörenhet och bistånd spelar en viktig roll men det långsiktiga målet uppnås först när fattiga länder kan skapa eget välstånd. Detta förutsätter fungerande institutioner,  vilket ofta saknas. Ska människor kunna starta företag, skapa arbetstillfällen och kunna försörja sig behövs stabilitet och förutsägbarhet. Därför är det beklagligt att debatten så ofta handlar om kortsiktig fördelning i stället för hur välstånd ska kunna skapas på nya platser.

Oxfam är en hjälporganisation vars grunduppdrag är fattigdomsbekämpning. Organisationen lägger emellertid stor vikt vid hur rikedom ska kunna begränsas – vilket är något helt annat. I samband med World Economic Forums möte i Davos släppte Oxfarm rapporten ”Reward work, not wealth” där rika ställs mot fattiga.

I en debattartikel på DN ondgör sig Robert Höglund, kommunikationschef för organisationens svenska gren, över att de rikas förmögenheter fortsätter att växa – “på bekostnad av de fattigaste” (21/1). Vidare hävdas att de rikastes förmögenhetsökning skulle kunna utrota den extrema fattigdomen flera gånger om. Att världens dollarmiljardärer i regel också står för en överväldigande andel av skatteinkomsterna nämns dock inte.

För att jämna ut den påstådda snedfördelningen kommer organisationen med ett antal förslag på vad regeringar och företag kan göra. Bland annat föreslås att regeringar ska ha som mål att den gemensamma inkomsten för de tio rikaste procenten inte får överstiga de fattigaste 40 procentens. Ett mål som i praktiken skulle innebära en marginalskatt på 100 procent för de som tjänar mest.

Har man som mål att avskaffa välståndsökning är dylika förslag utmärkta. Men att rika människor ändå har mycket pengar är inte ett argument för att staten ska få ta allt de tjänar över en viss summa. Det skulle vara en allvarlig inskränkning av äganderätten och dessutom förutsätta att det är staten som äger alla ihoparbetade resurser som sedan fördelas till medborgarna. Förvisso skulle ett sådant mål sannolikt leda till ökad jämlikhet; men inte genom att de fattigaste får det bättre, utan genom att de rikaste tjänar mindre. 

Det är inte det enda av Oxfams förslag som snarare syftar till att bekämpa rikedom, än att minska fattigdom. Man föreslår även bland annat arvsskatt, vilket Sverige hade fram till år 2004. En av anledningarna till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen avskaffade skatten var att den försvårade generationsskiften i familjeföretag. Samtidigt var skatteintäkterna låga. Skatten var helt enkelt inte effektiv: Mer och högre skatter leder inte nödvändigtvis till fler skatteintäkter.

Även den som anser att mål om jämlikhet bör överordnas äganderätten måste förhålla sig till det faktum att människor styrs av incitament. Blir det svårare med generationsskiften i familjeföretag kommer fler företag behöva lägga ner. Blir det olönsamt att arbeta kommer många att gå ner i arbetstid. Genom högre skatter riskerar den totala summan som finns att fördela således att minska. Det är inte fattigdomsbekämpning, utan jantementalitet.