Höstbudgeten, som presenterades under måndagen, innehåller något till alla. Hela statsbudgeten uppgår till cirka 1200 miljarder kronor (2020). Men det som uppmärksammas är alltid det så kallade reformutrymmet – nya satsningar och förstärkningar – som i år uppgår till hela 74 miljarder kronor. Det är tre gånger mer än en i ”normal” budgetproposition och motiveras med coronapandemin. Med tanke på att den ekonomiska tillväxten är på väg upp är det knappast det egentliga motivet. Den budget som tas senare i höst är också valårsbudgeten för 2022.
Att regeringen satsar på sjukvården är förvisso rimligt givet de köer som byggts upp under pandemin. Men mycket av de övriga satsningarna handlar om att tillfredsställa olika väljargrupper och stödpartier. Hela tolv miljarder satsas på olika miljöomställningsåtgärder, inte minst olika subventioner.
Regeringen satsar även på att förbättra villkoren i sjukförsäkringen. I kombination med riktade skattesänkningar för de med de allra lägsta inkomsterna – i praktiken personer som inte har ett arbete – innebär det en märkbar skillnad i plånboken för dessa grupper. Socialdemokraterna genomför även det kritiserade förslaget om en familjevecka.
Budgeten lutar åt vänster, men tack vare sin storlek innehåller den även skattelättnader och förbättringar för företagen. Frågan är om det räcker för att Centerpartiet ska stödja den? Svaret är troligen ja. Det är bara om M, KD och SD lägger en gemensam budget som regeringen behöver Centerns stöd och det är osannolikt att Centern aktivt eller passivt släpper fram en budget som SD varit med och förhandlat fram – oavsett dess innehåll. Centern har inte heller något intresse av ytterligare en regeringskris. Det som möjligen kan ställa till det är snarare de krav som Centern ställt på regeringen kring strandskyddet och skogen, men de ligger utanför budgeten. Här är det framförallt MP som är stötestenen. Men även om MP, mot förmodan, skulle lämna regeringen vore det snarast av taktiska skäl inför valet och S skulle kunna regera vidare ändå.
Det går inte att förneka att den offensiva budgeten gynnar regeringen. Socialdemokratins gräsrötter har inte direkt jublat över januariavtalet. De eftergifter som gjorts i lagstiftningsarbetet – exempelvis på arbetsmarknaden – kompenseras nu i viss mån budgetvägen.
Kritiken från oppositionen var också tämligen lam under måndagen. Det är tydligt att Moderaterna inte tänker göra ekonomin till huvudfråga. Istället valde M:s ekonomisk-politiska talesperson, Elisabeth Svantesson, att även i sina budgetkommentarer föra fram den misslyckade brottsbekämpningen.
Kriminaliteten är förvisso oppositionens starkaste kort – och trygghetsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. Men det är också en svaghet hos oppositionen att den saknar en bredare gemensam berättelse, åtminstone en uttalad sådan.
Sverige leds idag av en regering som inte ens har formell budgetmajoritet i riksdagen. Energiförsörjningen, infrastrukturen, äldrevården, skolan och integrationen är på många håll under all kritik.
Statens kärnverksamhet förfaller. I det läget bör inte oppositionen låta regeringen komma undan med att köpa sig ytterligare fyra år vid makten.
