Elsparkcyklarna har blivit en vattendelare. Vissa älskar dem. Elscootrarna, som de också kallas, har sedan de etablerades för några år sedan blivit ett smidigt och modernt sätt att ta sig runt i staden. Det går snabbt, det är enkelt, och eftersom man bara hyr sparkcykeln under tiden man åker behöver man inte låsa den. Det är bara att ställa ifrån sig fordonet när man nått sin destination.
Eller slänga den i ett dike, på en trottoar eller en cykelbana, vilket får elsparkcykelns fiender att se rött. För dem är sparkcyklar som Voi, Lime och Bird inte som vilket färdmedel som helst. Att behöva hoppa jämfota över sparkcyklar som ligger slängda i drivor är som att befinna sig i Rom på 400-talet. Barbarerna tar över. Civilisationens undergång nalkas. "Dödsmaskinerna" är det slutgiltiga beviset på förfallet, skriver skribenten Drew C Pendergrass i Harvards studenttidning The Crimson: ”Som en kanadagås som drivs av sin genetiska vilja att migrera, så får krafter utom din kontroll dig att åka denna patetiska elscooter nerför cykelbanan som en idiot”.
Elscootrarna har blivit en symbol för allt som gått snett i det moderna samhället. Alla kan läsa in sin favoritdystopi.
Vi ser manlighetens förfall. Vuxna män i kostym med läderportföljen dinglandes på styret svischar ner för trottoaren utan att ta hänsyn till gamla damer med rullatorer, rullstolsburna eller mammor med barnvagnar som måste kasta sig åt sidan. Gentlemannaideal om ansvarstagande är som bortblåst när man måste skynda sig till ett kundmöte med veckans för tillfället mest hajpade startup-bolag.
Eller ser vi nylibralismens slutgiltiga seger? Det gemensamma offras i hyperindividualismens tidevarv. Att åka kollektivt är sossigt. Jag vill gå av där det passar mig, inte där Västtrafik anser att hållplatsen ska ligga. Kommunens tjänstemän försöker få scooteranvändarna och företagen att ta ansvar och inte ställa sparkcyklarna var som helst. Men förgäves. På natten, när kostymmännen sover, får lågbetalda gig-jobbare åka runt och samla in sparkcyklarna. Allt lanserat under flagget ”delningsekonomi”, vilket ger fenomenet en gemytlig klang, men som inte har så mycket med gemenskap att göra.
Man kan också läsa in det fullständiga hyckleriet i den moderna kapitalismen. Godhetssignalerande är allt. Det svenska företaget Voi har slagit sig för bröstet och hävdat att man bidragit till att spara 1,6 miljoner ton koldioxid. Vilket, enligt en granskning av Ekot, är helt fel. Flera studier visar att elscootrarna har en negativ påverkan på miljön eftersom de egentligen är en slit-och-slängprodukt med kort livslängd. Men allt går att sälja med grön profit.
Kanske kan man snarare se elsparkcyklarna ur ett anti-dystopiskt perspektiv. Vad händer när maskinerna tar över? Det är en vanlig fråga i sci-fi-filmerna. Nu har vi svaret. Det blir inget Matrix. Det maskinerna kommer att göra är att underlätta vår egen lathet. Den genomsnittliga sträckan en elsparkcykelanvändare åker i Göteborg är två kilometer. I en studie publicerad i International Journal of Environmental Research and Public Health framkommer att 72 procent hade promenerat eller cyklat om elscootrarna inte fanns. I en undersökning från KTH svarar 60 procent att de skulle tagit sig fram till fots. Men nu behövs inte det. Det går att ta sig runt i staden utan att ens behöva promenera till spårvagnshållplatsen.
Snart kommer de väl montera fast en stol på sparkcykeln så att man inte ens behöver stå upprätt.
