Under hösten och vintern har priset på el varit den mest brännande politiska frågan. Den har ställt plånbok mot plånbok – ska hushållen eller företagen få stöd först? – och plånböcker mot statsbudget, eftersom höga elkostnader i kombination med skenande inflation och ökade kostnader för andra viktiga insatsvaror har satt press på samhällsekonomin.
En faktor går inte att komma ifrån: De höga energipriserna beror i grunden på en brist på tillgång. Även vi utan doktorshatt i nationalekonomi förstår det grundläggande sambandet – lägre tillgång med oförminskad (eller ökad) efterfrågan innebär ökade priser, så gott som oavsett vilken nyttighet det handlar om.
Detta gäller självklart också för el. Priserna kommer att stiga om mindre gas importeras från Ryssland i kölvattnet av det pågående kriget mot Ukraina, kärnkraftverken i såväl Sverige som Frankrike och andra europeiska länder levererar mindre än vanligt, och vind och sol inte kan täcka upp på samma sätt som förväntat. Det går inte att trolla bort detta faktum genom att sätta pristak på kilowattimmar för konsumenter, klippa av Sverige från den europeiska energimarknaden eller pressa elleverantörerna på pengar med straffskatter. Inget av detta leder till att mer el produceras.
På kort sikt kan dock staten vidta åtgärder som gör skillnad. Energiskatten på el, och momsen som läggs ovanpå denna skatt, skulle kunna sänkas – Tyskland sänkte exempelvis sin moms på energigas från 19 till sju procent i oktober. Vad gäller företagens balansräkningar går det också att lätta kostnadstrycket – varför inte sätta ner arbetsgivaravgifterna, så som man gjorde i början av pandemin, vilket gav företag en ökad likviditet.
Det skulle också kunna avhjälpa de effekter vi kan vänta av en potentiell stundande lågkonjunktur, där marginalerna för många småföretag kommer pressas avsevärt. Det är i dessa företag de flesta jobb skapas, och genom att sänka deras kostnader för att anställa kan vi undvika en eskalerande arbetslöshet (Sveriges ligger redan över EU-snittet).
Att sänka intäktsbringande skatter som energiskatt och arbetsgivaravgifter kan förstås ta emot för en finansminister, oavsett partifärg. Men nuvarande regering har ett tydligt väljarstöd för att sänka skattetrycket generellt.
Företagarna lät inför valet opinionsanalysföretaget Axiom undersöka väljarnas inställning till sänkta skatter. Bland allmänheten anser en majoritet (51 procent) att skattetrycket bör sänkas, medan mindre än en tiondel ansåg att det bör höjas (sju procent). Bland svarande som uppger sig sympatisera med regeringspartierna anser hela 71 procent att skattetrycket bör sänkas, medan endast två procent tycker att det bör höjas (20 procent anser att det bör vara oförändrat). Även bland väljare som sympatiserar med de rödgröna partierna uppger enbart 14 procent att de vill se höjt skattetryck. Det är siffror som talar ett tydligt språk.
En betydande majoritet anser alltså att skattetrycket borde sänkas. Hittills har vi inte sett mycket av förslag i den riktningen från regeringen. I budgeten för 2023 finns förslag om bland annat sänkt skatt på drivmedel, för forskande personal och genom utökat reseavdrag, men inga genomgripande skattesänkningar. Detta trots att regeringspartierna inför valet och i Tidöavtalet utlovade större skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, på drivmedel, på sparande (de första 300 000 kronorna för ISK-sparare skulle skattebefrias) och för företag som anställer arbetslösa.
Vad är då kopplingen till elpriserna? Jo, skatterna handlar i hög grad om medborgarens egenmakt. Vissa försvarar ett högt skattetryck med motiveringen att staten behöver höga intäkter för att kunna utföra viktiga offentliga uppgifter. Även om det antagandet skulle vara sant, frågar sig många nu i den rådande elpriskrisen, varför man ska betala 30-40 procent extra i elskatt.
Ett enkelt svar är att dessa skatter är bekväma intäktskällor för staten. De ökar statens utrymme, samtidigt som de begränsar medborgarnas makt och plånböcker. Denna insikt går också igen i den anförda undersökningen – få vill ha ökat skattetryck, flertalet vill sänka det. Man önskar ökad egenmakt. Något för Elisabeth Svantesson att beakta inför kommande budgetpropositioner.
LÄS MER: Onödiga skatter sänker förtroendet för miljöpolitiken
