Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Josefin Utas: Elitens syn på jämställdhet är inte folkets

Utanför etablissemangsbubblan har folk ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till kön och är ändå för jämställdhet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är lätt att känna sig smart när man hör om gamla tider. Det finns många historiska exempel på när extrema, märkliga eller rent destruktiva idéer och ideologier har tagit hårt grepp om samhällen. Hur kunde det hända?!

Vart efter jag har blivit äldre har jag förstått att detta nog pågår även i dag, men att det är andra dogmer som dominerar. Och de är inte lika synliga för oss som lever just nu.

I dag pågår en närapå sjuklig jakt på statistisk likhet mellan kvinnor och män. Och det måste vara 50 procent kvinnor och män precis överallt. Detta är ingen slump, utan resultatet av vad makten i landet har drivit under lång tid.

Vår feministiska regering har en rad jämställdhetspolitiska mål. Män och kvinnor ska ha ”samma makt” att påverka samhället. Ett annat lyder att fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet i svenska hushåll ska vara jämn. Det handlar om mängd och målet är likhet.

Med hänvisning till målen måste myndigheter sortera, försöka styra människor och behandla dem utifrån kön. Exempelvis kämpar landets lärosäten med att få till 50 procent kvinnor bland professorerna.

Det har visat sig svårt att åstadkomma snabbt utan att åtgärderna blir könsdiskriminerande, något som inte är tillåtet. Att kvinnor dominerar i högskolan som helhet kvittar. Statistiken ska visa rätt på varje nivå, i varje sammanhang.

Denna målsättning om statistisk ”rättvisa” är helt uppe i det blå, om man utgår från synsättet hos befolkningen i gemen.

I vanliga människors liv spelar inte kön den roll som avspeglas i den politik som förs. Ingen skulle säga upp bekantskapen med sina manliga släktingar för att det blivit ”för många män” i släkten.

Det är inte heller viktigt att varannan läkare man besöker är kvinna och varannan man. Snarare är det tvärtom: Om man har något verkligt viktigt att få till eller måste göra, så kan man inte stirra sig blind på könet hos de involverade.

Utanför etablissemangsbubblan har folk ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till kön och är ändå för jämställdhet. Kön är bara en av skillnaderna mellan människor, vid sidan av många andra.

Folk vet också att en avvikelse från 50 procent av båda könen inte i sig är ett bevis för förtryck som måste bekämpas. Men dessa perspektiv är bortblåsta när de styrande sätter sina principer.

Om aktörer i samhällets högsta skikt, så som politiker, myndigheter och medier, verkar utifrån värderingar och idéer som avsevärt skiljer sig från folkets, så bygger det upp spänningar i samhället. Fler reagerar reflexmässigt negativt mot sådant som har med jämställdhet eller feminism att göra, och det gör klyftan mellan folket och den styrande eliten ännu större.

Den nitiska sifferexercisen passar utmärkt för byråkrater som behöver jobb och politiker som vill visa sig viktiga, eftersom arbetet aldrig tar slut – det kommer alltid finnas skillnader och snedhet/i statistiken att peka på. Men den gynnar inte befolkningen eller samhällsutvecklingen.

Nutidens dogmer från makten måste möta protester. Strävan efter jämställdhet behöver bli sund och jordnära igen.

Josefine Utas är Ingenjör, skribent och gästkolumnist på GP Ledare.