Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Anna-Karin Wyndhamn. Bild: Jonas Lindstedt
Anna-Karin Wyndhamn. Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Eleverna behöver kunskap, inte offerkoftor

Hur ska lärarna klara av sitt uppdrag när de instrueras att ifrågasätta den kunskap de ska förmedla?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag var nyligen inbjuden att medverka i SR:s Filosofiska Rummet. Vi skulle debattera normkritik och i vad mån den blivit en tvingande dogm eller är ett verktyg för rättvisa. Som förberedelse förnyade jag bekantskapen med det stödmaterial som finns på Skolverkets hemsida.

Det jag läste lämnar mig ingen ro. Fokus i materialet som myndigheten förser lärare med är maktordningar och maktrelationer; för den normkritiska läraren är det primära uppdraget att tillsammans med eleverna få syn på och ifrågasätta normer för vad som anses vara normalt, önskvärt eller sant. Inte en studiedag per termin eller så, utan hela tiden: ”Ett normkritiskt arbete berör hela det pedagogiska uppdraget och kan vara en grund för att dagligen, i planering, lektionsinnehåll, bemötande, kollegialt lärande, reflektioner och bedömning arbeta mot att uppfylla målen i läroplanen.”

Detta står att läsa i ”Normer, normmedvetenhet och normkritik” som är en del av Skolverkets värdegrundsbibliotek. I samma dokument föreslås läraren, i linje med den frigörelsepedagogik som normkritik bland annat inspirerats av, att ”öppna upp sin auktoritet och lära tillsammans med sina elever”. Som om inte detta nog undergräver läraren, läggs en salva kunskapsrelativism som avslutningssalut: ”Frågan om vad som är kunskap, vad denna kunskap ska bestå av och vem som ska förmedla den är en fråga som även lyfts inom normkritiken.”

Den normkritiska läraren ska alltså inte bara ifrågasätta sig själv och sin position, utan också kunskapen själv.

Detta samtidigt som resultaten i svensk skola lämnar övrigt att önska. Den 8 december presenterade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson resultatet av TIMSS, en internationell studie om fjärde- och åttondeklassares kunskaper i matematik och naturvetenskap. “Matematik är inte den svenska skolans bästa gren”, sa generaldirektören besviket när han lade fram resultatet av kunskapsmätningarna, som förvisso inte är sämre än förra vändan, men för den skull inte heller så mycket bättre.

Skillnaderna i kunskapsnivåer ökar därtill mellan elevgrupper. Undervisningsskickliga, drivna och tydliga lärare är en klar framgångsfaktor, förklarade Fredriksson. Bra läromedel också. Och att ställa höga krav på eleverna.

Det ska fan å vara lärare i ett sådant korsdrag.

Under ett drygt decennium har Skolverket rekommenderat skolpersonal att med normkritik som förment saliggörande verktyg skapa större rättvisa och befria eleverna från fjättrande normer. Det är hög tid att omvärdera den status som myndigheten gett en i stycken kunskapsfientlig version av normkritik. Detta betyder ingalunda att säga ajöss till träning i självständigt och kritiskt tänkande. Också denna förmåga ska skolan odla, men det förutsätter att det finns en stadig kunskapsgrund att utgå från.

Det här är nämligen inte ett spel där den mest normkritiske har någon vidare vinst att hämta ut då matematikkunskap, läskunnighet eller skrivfärdighet testas. Att äga dessa förmågor ger bättre skydd mot underordning och orättvisa, än en aldrig så finstickad offerkofta.