Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alexandra Waluszewski: Ekonomiska stuprörssystem hotar coronavården för äldre

Äldrevårdens möjlighet att ge covid-sjuka rätt insatser bygger på ett fungerande samspel mellan kommun och region. De ekonomiska styrsystemen motarbetar detta, skriver professor Alexandra Waluszewski.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Egentligen säger de samma sak, IVO (Inspektionen för vård och omsorg) och journalisten Marcej Zaremba, om än på byråkrati- respektive journalistspråk. Det gemensamma budskapet är att människor på äldreboenden som drabbades av Covid-19 under våren inte fick adekvat medicinsk vård och inte heller tillgång till livsavgörande medicinska resurser. IVO pekar på regionernas prioriteringar: “IVO:s iakttagelser av regionernas prioriteringar är att ett fåtal regioner inledningsvis genomförde generella bedömningar om att äldre inte skulle vårdas på sjukhus, trots behov av sjukhusvård, utan stanna på boendena för vård där.”

I sin uppmärksammade debattartikel i DN (13/10) uttrycker sig Zaremba i klarspråk om konsekvenserna av en sådan prioritering, utfärdad av Region Stockholm: ”Skriver man ’omhänderta medicinska komplikationer på plats’ med vetskap om att på platsen finns varken syrgas eller läkare, kanske inte ens dropp eller saturationsmätare, ger man inte personalen annat val än att lindra på den sista resan.”

Varför fick de äldre dö utan läkarvård, frågar Zaremba. En lika relevant fråga är varför dödsfallen på äldreboendena var så ojämnt fördelade över landet, under Covid-19:s härjningar våren 2020. Varför var 67 procent av dödsfallen koncentrerade till 40 av landets totalt 290 kommuner? Varför lyckades vissa kommuner, även sådana med en allmänspridning, hålla nere dödligheten? Alla kommuner hade ju att leva med efterdyningarna av samma Ädelreform, som 1992 slog fast att läkare inte skulle vara anställda i kommunal regi. Regionerna fick då ansvaret att tillgodose läkarvård – oavsett patienternas boendeform.

Med Ädelreformen kom således ett uppdrag som i praktiken innebär att den äldre människans liv lades i händerna på att samspelet mellan region och kommun fungerade väl. För att den äldre skall få den omsorg och den medicinska vård den har lagstadgad rätt till, så måste samspelet mellan regional läkarvård och kommunal omsorg faktiskt sitta som hand i handske. Ädelreformen skapade därmed krav på ny ’kärnkompetens’, att lägga till de etablerade rörande omsorg och medicinsk vård: ett fungerande samarbete över kommunala och regionala gränser, på alla nivåer, från beslutsfattare och planerare över till de yrkesgrupper som arbetar direkt med de äldre.

För den äldre som hoppas på att få vara den centrala noden i ett välsmort maskineri av regionalt och kommunalt samarbete är det dock bara att hoppas på turen. Det gäller att dra vinstlotten att bo på en ort där ’båda sidor’ är väl förtrogna med sina äldre människor och arbetar tillsammans för att leverera både god omsorg och medicinsk vård. Nitlotten är inte bara en ort där regionala prioriteringar trumfar den äldres rätt till adekvat medicinsk vård. Utan framför allt, att ha råkat hamna på en plats där kommunal omsorg och regional medicinsk vård fungerar som separata stuprör, med bara svaga rännilar av koordination mellan sig.

Men börjar det inte röra på sig nu, allt fler politiker från höger till vänster utlovar ju mer resurser till äldres omsorg och vård? Bättre arbetsförhållanden till de som arbetar med äldre, säger några politiska röster. Bättre ledarskap och starkare lagstiftning, säger ytterligare några. Få tycks dock upprörda över att det ekonomiska system som finns bakom symptomen, tillämpade i regioner och kommuner av alla politiska kulörer, driver på stuprörsbeteendet.

Så länge kostnader utvärderas i sig, och inte i relation till vad de bidrar till för de människor som får eller ger omsorg och vård, så lever samspelet över regionala och kommunala gränser på nåder. Så kan till exempel en rutinmässig upphandling, utförd helt enligt regelboken, ha allvarliga konsekvenser för den äldre på boendet. Att den äldre har en etablerad relation till läkare på en regional vårdcentral, att personal på vårdcentral och boende ’kan varandra’ och sina gamla får inte tas med i vågskålen. Lägst anbud vinner. Låg kostnad trumfar kvalitet. Det är inte bara regionala prioriteringar de äldre och deras anhöriga har att frukta. Isberget under ytan är de ekonomiska styrsystemen.