Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Stefan Berg

Ekon från en natt för 81 år sedan

Antisemitismen är inget som enbart hör det förflutna till. I Sverige växer hatet mot judar till sig och det kommer från flera håll.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den 7 november 1938 blev tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris, Ernst vom Rath, skjuten av en 17-årig polsk jude vid namn Herschel Grynszpan. Hans motiv för dådet var vanmakt över den behandling hans familj och 17 000 andra polskfödda judar i Tyskland fått utstå, då de deporterades till Polen i oktober samma år.

Vom Rath dog av skottskadorna den 9 november . Det blev förevändningen för nazistregimen att genomföra en brutal våldsaktion mot Tysklands judar, som kulminerade natten mellan den 9 och 10 november då 1 400 synagogor och bönehus förstördes och 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade. Det var glassplittret från alla de krossade fönstren som gav upphovet till namnet Kristallnatten.

Numera använder man snarare benämningen Novemberpogromen.  Den varade mellan den 7 och 13 november och var på intet sätt ett spontant hämndsvar på mordet vom Rath utan hade planerats länge. Koncentrationslägren stod beredda.

De lokala SA-organsisationerna över hela Tyskland var redo. Polis och brandkår fick inte ingripa när synagogor stacks i brand, judiska butiker plundrades, judiska bostäder vandaliserades och judar misshandlades och mördades.

30 000 judiska män deporterades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Novemberpogromen krävde 1 500 judars liv, 400 under enbart Kristallnatten.

Judarna fick skulden för det de själva fått utstå och tvangs att betala ett skadestånd till staten på en miljard mark.

På årsdagen av Kristallnatten, förra helgen, utsattes judiska församlingar och synagogor över hela Norden för en samlad hatattack, så också den judiska församlingen i Göteborg. Klistermärken med davidsstjärnan och ordet jude skrivet på hade klistrats upp på fasaden.

Antisemitismen är ett urgammalt gift i många länder i Europa, så också i Sverige. Till och med under andra världskriget fanns nazivänliga och antisemitiska grupper, som upprättade detaljerade listor över, som det hette, "ohängda judar" - komplett med adresser och familjeförteckningar. Dessa antisemiter var redo att bistå det tyska herrefolket vid en eventuell invasion. Precis som i Norge, där tyskarna 1942 bestämde sig för att göra landet "judefritt".

De flesta judarna deporterades till förintelselägren i Auschwitz-Birkenau. När detta blev känt i Sverige svängde den restriktiva hållningen. När 1943 nazisternas planer på att deportera också de danska judarna läckte ut, iscensattes en massiv räddningsoperation. 7000 danska judar lyckades fly till Sverige. Under krigets slutskede evakuerade de så kallade vita bussarna, under ledning av Folke Bernadotte, 15 000 danska, norska och svenska judar från koncentrationslägren.

Drygt 20 år senare "bestämde sig Polens regering för att fördriva den sista lilla spillran av den judiska befolkningen", som Anna Grinzweig Jacobsson berättar om i en gripande artikelserie i GP. Sverige tog 1969 emot 3000 polska judar.

Men någonting tragiskt och oacceptabelt har hänt i Sverige. Antisemitismen har under några decennier vuxit sig allt starkare. I högerextrema miljöer och i delar av vänstern finns antisemitismen.  Men det nya och ökade judehatet beror i stora delar på invandringen från länder i Mellanöstern, där antisemitismen är en del av de diktatoriska regimernas dagliga propaganda.

Oavsett varifrån judehatet kommer från har det gett ett Sverige där demonstranter skanderar "vi vill ha vår frihet tillbaka och vi skall skjuta judarna". Där judiska skolor måste ha säkerhetsvakter, liksom judiska barn på skolutflykter. Där judar tvingas utöva sin religion bakom betongblock, säkerhetsslussar, väktare och pansarglas. Där judar inte kan röra sig i vissa områden och där många inte vågar bära kippa eller davidsstjärna. Där judiska lärare och elever blir smädade som "jävla jude". Där nazister marscherar på gatorna. Där judiska begravningsplatser vandaliseras. Där en imam kallar judar för "apornas och svinens avkomma". Och där SSU:are sjunger "krossa sionismen".

Inte undra på att en tredjedel av Sveriges 18 000 judar har funderat på att emigrera. Det visar en EU-undersökning (89 procent av Europas judar anser att antisemitismen har ökat de senaste fem åren).

Enligt en Inizioundersökning publicerad av Aftonbladet, om svenskarnas syn på antisemitism, anser hälften av de svarande att antisemitismen ökat, en tredjedel har upplevt det i vardagen och två tredjedelar anser att antisemitismen är oroande.

Oro är inte en lösning men det är en början. Uttalanden och proklamationer är inte heller lösningen på ett vidrigt fenomen, som måste utrotas. Men det verkar som om våra politiker börjar vakna till handling - om än sent.

Stefan Löfven bjuder nästa år in stats- och regeringschefer till Malmös internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism. Han har utlovat ett svenskt Förintelsemuseum. Svenska staten har nyligen träffat ett avtal om Yad Vashem i Jerusalem, forskningscentrum för Förintelsen, för att svenska lärare skall kunna utbildas i hur man motarbetar antisemitism i skolorna.

Stefan Löfven talar om nolltolerans mot antisemitism. Gott så. I praktiken borde det också innebära att judiska synagogor och församlingar inte själva skall behöva bekosta skyddet av sina församlingsmedlemmar och lokaler.

Det har staten en skyldighet att göra. Kan vi lägga miljoner på polisinsatser i samband med fotbollsmatcher och nazistdemonstrationer så skall vi också kunna skydda dem som utsätts för hot, trakasserier och vandalism - bara på grund av sin tro. I ett civiliserat land har alla rätt att känna trygghet!