På onsdagsmorgonen kom en ny, dyster siffra. Inflationen rusar till nio procent. Det är den högsta siffran på över tre decennier. Allt blir dyrare. De kraftigt stigande elpriserna driver på prisökningarna. Många experter tror nu på en rejäl höjning av Riksbankens styrränta. Och med den högre boräntor. Och med dem sjunkande bostadspriser.
En energikris rycker allt närmre. Vi kan få se planerade strömavbrott i vinter. Svenska kraftnät uppmanar alla hushåll att klara av några timmar utan ström. Det innebär att man ska kunna sköta sådant som att laga mat hemma utan el.
Svenskarna ser numera mörkt på sin ekonomiska framtid. Det är inte så konstigt, för värre kommer det att bli. Energipriserna spås stiga under vintern, och med dem den generella inflationen. ”För svenskarna väntar ett fattigt årtionde med mycket blodpudding”, som ekonomen Claes Malmberg uttrycker det (DI 13/9).
Att svenskarna (och resten av Europa) går mot en betydligt mer ansträngd ekonomisk tillvaro borde vara eftervalsdebattens stora samtalsämne. Sedan 1990-talskrisen har svenskarna fått det bättre rent materiellt. Reallönerna har ökat något enormt tack vare låg inflation. Det har varit billigt att låna pengar. Många har gjort stora klipp på bostadsmarknaden. Arbetsmarknaden har varit god för den som haft gymnasieutbildning. Sverige klarade finanskrisen 2008 betydligt bättre än andra länder.
Nu ser den utvecklingen ut att brytas. Energifrågan, som är drivande bakom inflationen och därmed pris- och ränteökningarna, kommer inte att lösas på några månader. Vi talar snarare om år.
Det försämrade ekonomiska läget får konsekvenser inte bara för hushållen. Vården, skolan och andra offentliga instanser får högre utgifter. Kostnaderna för försörjningsstöd och andra bidrag, mat i äldreomsorg och skolor och ökade energikostnader kommer att tynga kommunerna. Skatteökningar kan bli nödvändigt – i ett läge då människor redan ser sina plånböcker gröpas ur av inflationen.
Hur ska en Moderatledd regering handskas med dessa problem? Vad ska vi göra när svenskarnas levnadsstandard sjunker och köpkraften slungas tillbaka flera år i tiden? När människor tvingas leva på sina besparingar för att klara elräkningar, boräntor och matkostnader? Vilka grupper ska prioriteras för offentliga stödåtgärder?
Vad kan medborgarna förvänta sig att staten gör, och vad måste de klara av själva?
Detta borde den offentliga diskussionen handla om. För det är viktigt. Det påverkar människors vardag, framtidstro och i förlängningen hela Sverige.
Men nej. I stället har vi de senaste dagarna fått diskussioner om Sverigedemokraterna – samma gamla tugg som gått varv efter varv i offentligheten i flera år. Det är som om det offentliga Sverige inte tröttnat på att rikta uppmärksamheten mot detta parti. Och SD själva gör inte direkt saken bättre när deras företrädare uppträder arrogant och ständigt inbjuder till nya tolkningar.
Nu senast har uppståndelsen handlat om att SD-företrädaren Linus Bylund pratat om isterband och skämtat om ”journalist-rugby”. Samt att en annan SD-topp, Björn Söder, gjort hätska utfall mot public service efter en debatt i Aktuellt som han inte uppskattade. Så där går det runt.
Det hade varit en sak om Sverige inte hade haft några problem, ekonomin hade gått bra, människor såg ljust på framtiden och brottsligheten sjönk. Men nu är det inte så. Tvärtom.
I SVT:s valundersökning framkommer att alla väljargrupper upplever ett minskat förtroende för politiker. Den enda grupp som sticker ut är SD:s väljare. Där ökar förtroendet, men från en lägre nivå.
Det kanske inte är så konstigt att förtroendet sjunker när den politiska offentligheten inte är särskilt intresserad av att diskutera materiella frågor.
