Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Eftertanke och handling - utan stiltje!

Kommunikationen i vårt samhälle får blixtsnabbt. Samtidigt kräver de viktiga besluten eftertanke. Det är en paradox våra politiker måste förmå att hantera.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

1999 utkom fysikern och professorn Bodil Jönssons bok "Tio tankar om tid". Den blev en jättesuccé och har sålts i 650 000 exemplar i 20 länder.

I boken lanserade Bodil Jönsson begreppet ställtid - "den tid det tar att ställa i ordning, att ställa till rätta för att sedan kunna göra något." I år, tjugo år senare, utkom hon med boken "Gott om tid", i vilken hon ville visa att vi faktiskt har gott om tid och att det hela tiden kommer mer.

2001 kom professorn i religionspsykologi Owe Wikström ut med boken "Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren". Författaren manade till motstånd mot samtidens stress och jäkt så att livet inte blir som att i hög fart åka moped förbi konstskatterna i Louvren. Han lovprisade allvaret, samtalet och njutningen. Också "Långsamhetens lov" blev älskad och ofta citerad och sålde i över 150 000 exemplar.

Tankar om tid och behovet av "långsamhet" har knappast blivit mindre aktuella och uppfordrande sedan de två böckerna kom ut.

Nätet, smarta telefoner och sociala medier har drivit upp tempot i allt - på gott och ont. Vår tid är en hetsig tid. Man hinner knappt trycka på "send" förrän man får svar, knappt uttrycka en tanke förrän den sågas på twitter. Ungdomarnas fingrar går som lärkvingar över mobilerna när de snap-chattar eller instagrammar.

I politiken har tempot också blivit allt febrigare, i varje fall vad gäller raska utspel, positioneringar och snabba återspel. Samtidigt är det uppenbart att handling, verkliga reformer och förändringar inte hänger med i samma kvicka takt. Och kanske skall det inte heller göra det.

Bra beslut kräver ju nämligen eftertanke, reflektion och vridande-och-vändande. Vi vill också gärna att beslut skall vara väl underbyggda och genomtänkta, samtidigt vill vi ha handling och snabbhet. I politiken behöver man "läsa in sig i frågor" och lyssna på olika intressenter. Att komma till samförstånd och kompromisser kräver tid. Samtidigt begär vi omedelbar tillgänglighet och "svar direkt".

För inte så länge sedan läste jag en tänkvärd krönika från 2011 av Jan A. Johansson i Skånska Dagbladet:

"Det är midsommartid år 1950, närmare bestämt på kvällen den 25 juni. Ensam i sitt tjänsterum i kanslihuset i Stockholm sitter statsminister Tage Erlander. Koreakriget har några timmar tidigare utbrutit och världen håller andan. Erlander försöker ringa upp sin utrikesminister Östen Undén, men han är borta på middag. Mobiltelefoner fanns inte då. Framför sig på skrivbordet har Erlander en alldeles nyinköpt diktafon, en slags bandspelare. Han inser att det är ett historiskt ögonblick och får för sig att tala in något i den nya apparaten. Han trycker på inspelningsknappen och säger:

– Här sitter jag och tänker...

Så ringer en journalist från TT och undrar om statsministern vill göra ett uttalande med anledning av krigsutbrottet och det kritiska läget. Nej, säger Erlander, det tycker han inte att det finns anledning till. Han sitter ju och tänker."

Det är svårt att se framför sig att Stefan Löfven eller Ulf Kristersson skulle klara sig undan ett drev om de sa att "jag kan inte kommentera dödsskjutningarna för jag sitter och tänker".

Alla beslutsfattare, inte minst våra politiker, lever således i en svårhanterlig paradox klämda mellan behovet av kunskap och reflektion å ena sidan och snabbhet å andra. Beslut och viktig förändring kan inte tillåtas dra ut på tiden eller begravas i den särskilda svenska grav som kallas utredningar utan att nödvändiga åtgärder vidtas i tid.

Vi ser denna oförmåga att komma till skott, ett slags seghet utan att tillräckligt mycket händer - eller att rätt saker händer - inom en rad vitala områden.

Sjukvården är ett sådant. Det är den fråga svenskarna tycker är viktigast men likväl kan vi läsa om samma problem år ut och år in - ojämlik vård över landet, brister i tillgänglighet, bemötande och kontinuitet, resursbrist, läkarbrist, sköterskebrist, underskott, nedskärningar och för få vårdplatser.

Skolan, den fråga som svenskarna rankar som den tredje viktigaste dras med samma bekymmer sedan länge - utan synbarliga framsteg: Sjunkande resultat, lärarbrist, svårbegripligt betygssystem, disciplinproblem, mobbning och osäkerhet om lärarnas roll och befogenheter.

Integrationen, den näst viktigaste frågan, är ett annat "evigt" problem. I decennier har integrationens motsats och konsekvens - segregationen - med utanförskap, arbetslöshet, klanvälde, framväxten av parallellsamhällen och gängkrig tillåtits bita sig fast och öka.

Först när en nybliven mamma blir ihjälskjuten på öppen gata i Malmö med sitt spädbarn i famnen mobiliserar politiken för fullt.

– Det är allvar, vi har pratat färdigt om de här sakerna nu, sa moderatledaren Ulf Kristersson i sitt sensommartal förra söndagen. Han vill se en bred politisk, polisiär och ekonomisk mobilisering och föreslog tio åtgärder för att stoppa det grova våldet.

Behovet av kraftfulla åtgärder har länge varit uppenbart och "verktygen" är sedan länge kända. Det ytterligt sorgligt att det skall till ett brutalt mord för att mobilisera.

I denna fråga, som i många andra, har man faktiskt kunnat "tänka efter" och bereda. Men det har varit för långt mellan kunskap, ord och handling. Som vanligt handlar det inte om antingen eller utan om både och - både eftertanke och handlingskraft. Utan mellanliggande stiltje. Det visste redan William Shakespeare för över 400 år sedan:

"Så går beslutsamhetens friska hy

I eftertankens kranka blekhet över

Och företag av märg och eftertryck

Vi denna tanke slitna ur sin bana

Och mista namnet handling."