Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Edling: Vad är arvet efter Reinfeldt?

Genom att skickligt utnyttja socialdemokratins oförmåga att hantera globaliseringens sysselsättningseffekter med andra medel än allt längre sjukskrivningar och förtidspensioneringar vann alliansregeringen en politisk majoritet för stora förändringar av välfärdssystemen, skriver gästkolumnisten Jan Edling.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Som utomstående är det intressant att följa den kursändring som nu sker inom Moderaterna. I en strävan efter att behålla en ledarposition bland Allianspartierna och samtidigt återvinna röster som förlorats till SD försöker den nuvarande moderatledningen sudda ut arvet efter Fredrik Reinfeldt, den mest framgångsrika moderatledaren någonsin. 

De tidigaste experimenten med att forma borgerliga regeringar 1976-82 och 1991-94 var inte särskilt framgångsrika. Försöken att genomföra skattesänkningar och en privatisering av välfärden misslyckades och ledde till ett folkligt missnöje och kraftigt ökade budgetunderskott. Det var här som Fredrik Reinfeldt och de ”nya Moderaterna” gjorde skillnad.

Genom att skickligt utnyttja socialdemokratins oförmåga att hantera globaliseringens sysselsättningseffekter med andra medel än allt längre sjukskrivningar och förtidspensioneringar vann alliansregeringen en politisk majoritet för stora förändringar av välfärdssystemen. 

Allt fler slussades från socialförsäkringen till arbetslöshet. Statens åtaganden i transfereringssystemen tonades ned samtidigt som ökade egenavgifter och avtals- och medlemsförsäkringar successivt fick ta en ökad del av utgifterna. Samtidigt lyftes allt större ansvar över på kommunerna för vård, skola och omsorg. 

Protesterna mot dessa gigantiska systemförändringar var relativt milda. Svaga rop hördes från grupper av lågutbildade som valt att gå ur facket och a-kassan och som var rädda att bli snuvade på otrygga anställningar. Den stora majoriteten av löntagarna protesterade inte eftersom de hade jobb och var friska. Därutöver fick de ju fem jobbskatteavdrag, som ökade deras konsumtionskraft. 

Jobbskatteavdragen ledde också till att den svenska ekonomin utvecklades mer positivt än andra länder i Europa, något som gav Anders Borg år 2011 Financial Times pris som Europas bäste finansminister.

Den ökade arbetslöshet som blev följden av skärpta socialförsäkringssystem var inte tillräcklig. Därför öppnades dörrarna för import av lågavlönad utomeuropeisk arbetskraft. Andelen individer med lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten ökade kraftigt efter år 2007. 

Det är i ljuset av denna strategi Reinfeldts ”öppna hjärtan”-strategi ska ses. Den var avsedd att vidga löneskillnaderna och öka konkurrensen bland lågavlönade på den svenska arbetsmarknaden.

För att sänka skattetrycket - det mål som tidigare borgerliga regeringar misslyckats med – drog man också åt bromsen för investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande. Tillsammans med privatiseringen av välfärdssystemen lyckades Reinfeldt sänka de totala skatterna med 140 miljarder. Priset blev en kraftig försämring av svensk konkurrenskraft och en allt mer ojämlik tillgång till utbildning, jobb och välfärd.

Även om jag personligen tycker mycket illa om resultatet kan jag inte att bortse från att Reinfeldts strategi var mycket skickligt genomförd i en period då socialdemokratin saknade såväl ledare som framtidsstrategi.