Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Edling: Segregationen kräver åtgärder, inte politiska slagord

Det största hotet mot barnens möjligheter att klara skolan är trångboddheten, som är tre gånger högre i de 38 förorterna än i riket som helhet, skriver gästkolumnisten Jan Edling.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nästan 30 procent av barnen i de 38 mest utsatta förorterna misslyckas med att kvalificera sig till gymnasieskolan. I Herrgården i Malmö misslyckas mer än hälften. Motsvarande siffra för hela Sverige är 12,7 procent. 

Vad beror detta på? Till en del kan det förklaras med att några kommit till Sverige efter skolstarten, men faktum är att hela 75 procent av förorternas barn är födda i Sverige. Vi måste också söka svaret i den miljö som förorten utgör.

Politiker säger gärna att de ska satsa mer resurser på skolan och lärarna. Men år efter år möter vi rektorer och lärare som efter några år med höga ambitioner ändå ger upp och söker sig till mindre utmanande skolor. I förorterna är nedläggning av hela skolor vanligare än på andra håll. 

Men det är fel att skylla misslyckanden enbart på skolan och dess personal. Vi måste också se hur förskolan fungerar. I extrema fall talas inte ens svenska i förskolan.

I många förorter har barn inte rätt att gå i förskola om föräldrarna är utan arbete. Barnen blir kvar hemma hos mamma, som ibland har flera barn att uppfostra. Detta innebär att många barn går miste om den tidiga inskolningen i Sverige, i kultur och språk. Många mammor (och pappor) går miste om chansen att själva tillgodogöra sig och förmedla det svenska språket och den svenska normbildningen. Ur integrationssynpunkt är detta förkastligt, eftersom föräldrar får svårt att vara en motvikt mot de normer som förkunnas av imamer och andra.

Därför borde förskola vara en rättighet för alla barn och föräldrar. Vi bör också investera i att föräldrar aktivt lär sig svenska. Det borde räknas som ett arbete och ge rätt till lön.
Vi vet att kulturell bredd ökar barns språkliga förmåga. Men många barn vistas sällan utanför förorten och träffar sällan svenskar. Segregationen i boendet utgör således ett allvarligt hinder för barnens inlärning och förståelse av omvärlden.

Till en del kan fritids- och kulturaktiviteter kompensera detta, men alltför ofta ser vi hur sådana aktiviteter effektivt motarbetas. Bristen på samlingslokaler är stor och riskerar att förvärras av politiska beslut om att ta lokaler i anspråk för utflyttning av myndigheter och förvaltningar. 

Det största hotet mot barnens möjligheter att klara skolan är trångboddheten, som är tre gånger högre i de 38 förorterna än i riket som helhet. Den försvårar barns lek och läxläsning i hemmet. Många söker sig till biblioteket bara för att finna att det ockuperats av ungdomar som blivit för gamla för ungdomsgården. 

Att växa upp i en förort är förenat med stora svårigheter. För den som inte klarar skolan är utsikterna till arbete och inkomst små. Detta kan för en del barn innebära en lockelse att ta genvägar via kriminalitet. Redan i tidig ålder finns erbjudanden från vuxna kriminella om snabba cash genom att gömma ett vapen, att delta i narkotikahandel och gängrivalitet.
Därför bör politiken inse att problemen i skolan och arbetsmarknaden måste mötas med insikt och investeringar snarare än enkla politiska slagord.