Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

David Eberhard: Eberhard: Fantasin löser den omöjliga verkligheten

Att säga en massa vackra saker och samtidigt göra något annat är ett utmärkt sätt för politiker att skaffa väljare. För att få så många röster som möjligt måste man säga en sak, vilja en annan sak och göra en tredje, skriver gästkolumnisten David Eberhard.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Samhället består av många olika människor som per definition inte alls vill samma saker. Om man ska få dem att samsas så gäller det att vara bra på vissa trix. Dagens samhälle är komplext. Vi är uppvuxna med att staten ska ta hand om oss från vaggan till graven och många vill äta från den kakan. Det kallas för välfärdssamhället och är något som folk är stolta över. Vi har fått lära oss att den bästa civilisationen är den som tar hand om sina svaga på ett humant sätt. Och det är en fin tanke, men den förutsätter att det inte finns för många svaga. Annars går ju hela bygget i konkurs.

Därför uppstod en mycket märklig situation för drygt ett och ett halvt år sedan. Medborgarna i Sverige fick då tydligt bevittna hur demagogerna, som vi har låtit styra oss under de senaste decennierna, fick svårt att kombinera sina fagra ord med realiteten. Fram tills vi hade 160.000 flyktingar hette det att alla fick plats. Det hette att det var rasistiskt att kräva att någon som kom hit faktiskt visade att denne var den som hen utgav sig för att vara. Det var självklart att alla som sade sig vara under 18 år faktiskt också var det (trots att man i grannländerna visat att så absolut inte alls var fallet). Det hette helt enkelt väldigt många saker som inte alls hade med verkligheten att göra. Och vi kände oss så fina. Vi kände oss så goda och alla kunde valsa med i farsen.

Men som alla utopier så brakar det samman till slut och det våra politiker och ledande mediala godhetsapostlar sedan har fått göra är att omdefiniera sin egen verklighet så att vi ska tro att de inte hade något val. Därför heter det nu att ”ingen kunde förutse” trots att de som faktiskt förutsåg vad som höll på att hända fick löpa medialt gatlopp. Därför heter det nu att vi måste stänga gränsen, fast vi egentligen vill ha öppna gränser. För välfärdsstaten går inte ihop med för många bidragstagare.

Att säga en massa vackra saker och samtidigt göra något annat är ett utmärkt sätt för politiker att skaffa väljare. För att få så många röster som möjligt måste man säga en sak, vilja en annan sak och göra en tredje. Då attraherar man så många som möjligt. Såväl de som vet vad du ska göra som de som tror att du ska göra något helt annat än det du planerar. Känner ni igen era politiker? När Fredrik Reinfeldt tog makten kallade han Moderaterna för det nya arbetarpartiet. För det var enda sättet att bli en bättre socialdemokrat än Socialdemokraterna.

Reinfeldt gjorde mycket bra och han ville förändra mycket, men till slut förvandlades han till en miljöpartist. Inte konstigt eftersom de var så urgulliga på den tiden! Och visst vill man ha med de väljarna på tåget också. Så fungerar alla grupper. Vi vill passa in så vi ruckar på vår övertygelse långsamt tills det vi tror på helt enkelt inte längre håller ihop. Det kallas för hyckleri. Ett sätt att överleva i en imperfekt värld.

Den dåliga nyheten för politikerna är väljarna inte alltid är så dumma. Ska man vara hycklare måste man vara det utan pekpinnar och framförallt kan man inte ändra uppfattning under galgen som Moderaterna nu försöker göra. För då kommer det nya hycklare som är bättre på att ljuga. Och vissa av dem har fördelen av att de har styrt Sverige så länge att alla tror att de talar sanning.