Minns ni när den tidigare migrationsministern Morgan Johansson (S) svängde om språktest? Det var i en intervju med SVT som ministern förklarade att "i det läget när vi har ett stort integrationsproblem, och det har vi faktiskt, då måste man skilja på balansen mellan rättigheter och skyldigheter"(SVT 14/9). Några år tidigare hade språktest varit främlingsfientlig politik enligt Johansson.
Så ministern hade antingen blivit främlingsfientlig eller så hade han tänkt om. Johansson ville inte medge det första men han var också motvillig att förklara det andra.
Det är ovanligt att politiker säger "Jag har tänkt om" för att därefter förklara hur det gick till. Omständigheterna kan ha förändrats eller den tidigare förkastade politiken kan av olika skäl blivit mer lockande. Alldeles oavsett: Det är inte en synd att tänka om. Snarare är det ett mänskligt styrkebesked: Jag gör gör fel, och när jag väl gör det så har jag förmågan att ändra uppfattning.
Det här är en klassisk dygd som hamnat lite i skymundan. Många politiker, och i detta är inte Johansson ensam, vill hellre ge sken av att de aldrig felar och att det alltsomoftast är yttre omständigheter som förändrar deras ställningstaganden, inte deras eget samvete.
Det var den romerske stoikern Gaius Musonius Rufus som i en föreläsning sa att det är bra om kungen från början och av nödvändighet är en filosof, och att filosofen bör vara en person med kungliga drag. Man behöver inte tolka Rufus, och Platon som var inne på samma tes, bokstavligt för att ändå greppa andemeningen: Politiken, och mer specifikt politikerna, och därmed demokratin, mår bra av filosofisk självreflektion.
Den nytillträdda regeringen, och Sverige, skulle vinna mycket på att lära både av sina föregångares misstag – både socialdemokratiska och borgerliga regeringar – och av den uråldriga tradition som mycket av vårt västerländska samhälle bygger på.
Tre kardinaldygder som antikens filosofer ofta återkom till var mod, måttfullhet och klokhet. De hänger ihop på många vis. Men applicerade på på det politiska hantverket kan de med fördel behandlas för sig.
Låt oss börja med modet. I en snabb nyhetscykel där den tjattrande klassen ständigt hänger på via sociala medier är det inte ovanligt med hastiga beslut fattade av rädsla. Minns när den brittiske författaren och konservative filosofen Roger Scruton fick ett drev efter sig för några ord som togs helt ur kontext ur en intervju.
Toryregeringen, som hade utnämnt honom till en kommitté med syfte att arbeta för vacker arkitektur och byggnadsvård i landet behövde bara några timmar under en eftermiddag innan de i ren panik gav Scruton sparken. Han var förstås bedrövad. Lika illa var att drevmakarna fick syre. De förstod att regeringen kunde styras med hjälp av manipulerad rädsla. Makthavarna hade visat brist på mod.
Den romerske kejsaren som också råkade vara en flitig skribent, Marcus Aurelius, förklarade hur det som hotar att orsaka oss lidande i sig inte är någon olycka, att uthärda och överkomma smärtan är i stället en stor lycka. Översatt till exemplet med Scruton: Att vänta, tänka och uthärda obehaget av ett aggressivt och hastigt drev är betydligt mer värdefullt än att falla till föga och lägga sig platt vid första tecken på obehag och nervositet.
Att fatta ett sådant beslut kräver dock klokhet, att man stannar upp, väntar och kanske betraktar ett händelseförlopp lite från sidlinjen. Det bör man alltid göra när ett drev får fart. Samma princip gäller även när man för ut sin politik eller svarar på frågor om den. En av de vanligaste politiska misstagen är kärleken till det högtravande och löftesrika språket. Det är uttryck för politiker som struntar i att politiken har begränsningar och att faktisk sakpolitik inte kan ersättas av det symboliska.
Vem låter rätt? Vem kan lova mest? Löften om utsläppsminskningar är exemplet som ligger närmast tillhands. Den som låter rätt och lovar mest uppfattas av många, även politiska kommentatorer, som den med "bäst politik" när det kommer till miljöfrågor. Den här kärleken till det symboliska har tyvärr fler offer än den verklighetsnära miljöpolitiken.
I Centerpartiets val av efterträdare till Annie Lööf blev kandidaten Daniel Bäckström uppmärksammad och kritiserad för att han inte hade svarat tillräckligt entusiastiskt på frågan om hur han ställde sig till att viga homosexuella och gå längst fram i Pride-paraden. Bäckström svarade precist och utan att ta hänsyn till vad frågeställarna fiskade efter: total entusiasm för att blidka symbolvärdet. I hans svar fanns ingen motvilja mot HBT-personer.
Men att bedöma politik efter löftenas ambitioner leder till inflation och en utarmning av vad politiken innebär. Vissa älskar visserligen politiker som mest av allt producerar högstämda deklarationer och tomma politiskt korrekta fraser. Men är det sådana ögontjänare vi vill ha som politiker? Eller är det dem som faktiskt levererar något av värde och som vet när begränsningarna ger sig tillkänna?
En politiker eller politiskt parti som vet sina begränsningar har också förmågan att kommunicera med väljarna på ett sätt som inte väcker misstro (de bara lovar och lovar!) eller leder till besvikelse. Den grekiske filosofen Epictetus, och många efter honom, byggde i stort helt hela sin stoiska filosofi på att ställa och besvara frågan: vad är upp till oss och vad är inte upp till oss? Hela livet bjuder på ständiga insikter om våra begränsningar, politiken är inte annorlunda och det är ingen idé att låtsas om motsatsen.
Ödmjukhet och måttfullhet hänger samman med självinsikt. Att veta sina begränsningar förutsätter att politikern reflekterar över sin mänsklighet. Ett avskräckande exempel på motsatsen – och här kan regeringen lära sig något – levererade Richard Jomshof (SD) riksdagsledamot tillika ordförande i justitieutskottet. Som svar på en debattext i GP, författad av två afghaner, en med uppehållstillstånd och en som önskar ett, svarade han korthugget på Twitter "Åk hem!".
Jomshof kan mycket väl anse att permanenta uppehållstillstånd ska delas ut sparsamt och att svensk migrationspolitik ska vara stram. Men det är något annat att kommentera ett enskilt människoöde på det sätt som han gjorde. Jomshof är inte en privatperson. I viss mån är han sitt ämbete, med allt vad det innebär av krav på just måttfullhet och värdighet. Han kan visa hänsyn till den enskilda företagaren samtidigt som han anser att en momshöjning, som råkar drabba företagaren, är nödvändig. En ödmjuk och måttfull politiker är inte detsamma som en principlös nolla. Det borde Jomshof förstå.
De dygder som politiker bör leva efter gör inte bara deras arbete mer meningsfullt och respektingivande – det utgör också ett föredöme. Att vara politiker är att vara synonym med ämbetet. Vill man som politiker förändra samhället till det bättre kan man börja med sig själv.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
