Fram till och med 1970-talet höll sig svenska staten med en särskild investeringsbudget vid sidan av den vanliga driftsbudgeten. Stora investeringar i vägar, bostäder, hamnar, kraftverk och ledningar finansierades separat från löpande utgifter för vård, skola, omsorg eller pensioner.
Det är egentligen en naturlig uppdelning. Investeringar görs för att de ska ge tillbaka pengar längre fram. Konsumtion handlar om att spendera pengar här och nu. Det är därför mer försvarbart att låna pengar till investeringar än till konsumtion. Samma uppdelning görs i privata företag.
Varför slutade man då med denna ordning på budgetdepartementet? Den uppmärksamme läsaren kanske redan ställt sig frågan om inte ”skola” också bör räknas som en investering. Eller kanske undrar ni om inte bostäder bör betraktas som konsumtion?
Som så ofta inom politiken finns det gränsdragningsproblem mellan olika kategorier. Det betyder dock inte att den mest intelligenta lösningen alltid är att sluta kategorisera. Hopslagningen kan ha bidragit till att Sverige efter 1980 underfinansierat sin infrastruktur. Det märks inte minst på landsbygden där underhållet av vägnätet ofta ligger på miniminivå. Detsamma gäller vatten- och avloppsnätet (VA) och delar av elnätet. All distribution är förstås dyrare på landet. Städerna har å andra sidan slukat merparten av de senaste 20 årens invandringsdrivna befolkningstillväxt på över en och en halv miljon människor som i sin tur belastat infrastrukturen där.
Enligt en rapport från konsultfirman WSP tidigare i år uppgår investeringsbehovet till mellan 600 och 900 miljarder kronor de närmaste 30-35 åren bara för att hålla energiförsörjningen konstant. Men i energisektorn görs samtidigt stora investeringar. Det går inte att säga om VA-systemen där de faktiska investeringarna bara uppgår till hälften av vad som behövs för att behålla befintlig standard.
När det kommer till drift och underhåll av vägnätet ser det minst lika dystert ut. Anslagen befinner sig på historiskt låga nivåer (beräknat per fordonskilometer) och har egentligen gjort det sedan 1990-talskrisen.
Den växande infrastrukturskulden råkar sammanträffa i tiden med att Sverige fick ett nytt finanspolitiskt ramverk på 1990-talet. I huvudsak var denna nyordning nödvändig. Sveriges förtroende var kört i botten efter att vi levt över våra tillgångar under 1980-talet, pengar som inte sällan plöjdes ned i en ineffektiv byråkrati. Vi var tvungna att sätta betsel på oss själva.
Det betyder inte att dagens regelverk är optimala. Sveriges statsskuld är låg, för låg menar många och vissa hävdar att vi borde lånat mer till just infrastrukturinvesteringar. En infrastruktur som förfaller innebär ju högre kostnader längre fram och hämmar dessutom företagens vilja att investera och expandera – kort sagt deras konkurrenskraft.
Klart är att det så kallade överskottsmålet (över konjunkturcykeln) i statens budget nu borde kunna ersättas med ett balansmål – det vill säga att det borde räcka om budgeten går plus minus noll.
Det är knappast en höger-vänsterfråga då de frigjorda pengarna lika gärna kan användas till skattesänkningar som välfärdssatsningar.
Men grundfrågan är om de inte framför allt bör gå till investeringar i landets infrastruktur – något näringslivet länge efterfrågat. Därtill har vi den kommande mångmiljardupprustningen av det militära försvaret. Så räcker det med att bara införa ett balansmål – som givet behoven ger ett ganska marginellt tillskott?
När vi nu ser ut att gå in i en lågkonjunktur kan det vara läge att satsa från statens sida – när väl inflationen sjunkit ned igen. Tanken att återinföra någon form av investeringsbudget förtjänar också en seriös diskussion. Det är i varje fall att föredra framför så kallad offentlig-privat samverkan, med delvis privat finansiering som tas ut i avgifter, vilket i regel både blir dyrare och sämre för medborgarna – vilket Arlandabanan är ett pedagogiskt exempel på. Staten lånar alltid billigast.
Om inte annat är det troligt att liknande initiativ snart tas på EU-nivå. Europa är långt ifrån samma infrastrukturkris som USA, men i konkurrensen med Kina och Indien kommer det behövas stora investeringar även i den offentliga infrastrukturen. Frågan är bara var makten över besluten ska ligga.
