Dubbla måttstockar för slakt i Sverige

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Man borde bli vegetarian. Skälen är goda: Köttindustrin står för mer utsläpp av växthusgaser än transportsektorn. En kossa rapar ut den farliga gasen metan varannan sekund. Metanen är tjugo gånger värre för klimatet än koldioxiden. I det perspektivet är det kanske inte hela världen att Findus Lasagne och Ikeas köttbullar blir lite uppblandat med hästkött. Det är i alla fall bättre för miljön. Samtidigt är skandalen kring det rumänska hästköttet ännu ett skäl att bli vegetarian. Historien om hur de trötta krakarna på Centraleuropas slätter hamnade i svenska frysdiskar gör mig illamående. Inte för att det skulle vara sämre att äta häst, utan för att skandalen blottlägger stora brister i kedjan mellan djurhållning och köttkonsumtion.

ANNONS

Enligt Djurskyddet i Sverige går det inte att lita på ursprungsmärkningen: Landsbeteckningen säger ingenting om var djuret fötts eller växt upp. Köttet kan komma från djur som transporterats över hela Europa och slaktats i ett helt annat land och packats i ett tredje.” Avståndet mellan djur och människa har sällan varit större.

Annat är det med halal– och koscher. För många muslimer och judar i Sverige är de religiöst och kulturellt betingade dietlagarna en fråga om identitet. Den religiösa slakten har en etisk utgångspunkt. Därför får inte industriell slakt förekomma, varje enskilt djur skall visas respekt. Traditionell islam och judendom tillämpar en rad kontrollfunktioner för att säkerställa att produkten verkligen motsvarar innehållsförteckningen.

De finns de som menar att religiös slakt är mer human än annan slakt. Andra hävdar tvärtom. ”Kosherslakt är djurplågeri” påstod nyligen Jordbruksdepartementet. Förbudet mot judisk slakt infördes 1937 efter en riksdagsdebatt med antisemitiska förtecken. Sverige är ett av få länder i världen som fortfarande förbjuder traditionell religiös slakt.

All slakt är väl i någon mening djurplågeri, särskilt den industriella slakten. Men varför endast ställa högre krav på den religiösa slakten? När föreslog ett statligt verk ett förbud mot masslakten av närmare 80 miljoner svenskuppfödda kycklingar per år? Flertalet är uppumpade med tillväxtmedel. Ett stort antal lär dessutom vara otjänlig som föda, de kasseras direkt efter slakt. Och när initierade staten en seriös diskussion kring de miljontals kor, lamm och grisar som tvingas tillbringa sitt sista dygn i livet instängda i svenska slakthus? För att inte nämna älgjakten. Bland de omkring 100 000 älgar som fälls årligen skadeskjuts cirka tio procent. Borde man inte i konsekvensens namn yrka förbud även mot denna djurrättsvidriga hobby?

ANNONS

Jag har ingenting emot att vi människor, oavsett etnisk och religiös tillhörighet, äter mindre kött än vad vi gör idag. Det skulle vara mer miljövänligt, mer hälsosamt och bättre för alla djur. Men att tillämpa dubbla måttstockar för olika svenskar, är fel väg för ett land som för länge sedan blivit mångkulturellt. Det borde vara möjligt att tillämpa religionsfrihet samtidigt med ett starkt konsument- och djurskydd.

Ingrid Lomfors, historiker, författare och generalsekreterare vid judiska församlingen i Stockholm

ANNONS