Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Löser integrationen? Bild: Stina Stjernkvist/TT

Karin Pihl: Drömmen om U-landssverige

Enkla jobb, är det lösningen på integrationen? Troligen inte. Kanske kan det förbättra arbetslöshetssiffrorna på marginalen. Men de sociala konsekvenserna av ett samhälle där stora grupper människor tjänar bedrövligt och inte har någon anställningstrygghet över huvud taget skulle bli förödande.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en av tv-serien Solsidans avsnitt bestämmer sig paret Anna och Alex att de ska skaffa städhjälp. Det visar sig lättare sagt än gjort. Inte för att de inte har råd – utan för att det är jobbigt. Rent socialt. Anna börjar hjälpa städerskan. Varför ligga på soffan när hon lika gärna kan moppa köket?

Det är nog många svenskar som känner igen sig i den obekväma känslan som uppstår i en sådan typ av situation. Man skulle kunna se det som att du gör ditt jobb, jag gör mitt, och det är inte mer med det. Men den inställningen harmoniserar inte med den svenska egalitära verklighetsbilden. Svenskar är obekväma med servicepersonal. Det ingår i kulturen.

Framväxten av låglönejobb, som ofta ses som en lösning på integrationsproblemen, skulle kräva en helt annan arbetsmarknadsmodell med minimilöner och svaga fack. Men det är inte det enda hindret för en sådan marknad. Den kulturella aspekten ska inte underskattas, skriver Peter Santesson i en krönika i Dagens Samhälle (22/10). De jobb som inte kräver särskilt hög utbildning, som RUT-städare, går dessutom till stor del till arbetskraftsinvandrare, inte asylmigranter. Även om arbetskraften finns, så finns inte efterfrågan. Utan efterfrågan – inga jobb. Så fungerar marknaden.

Den som avfärdar enkla jobb måste dock förklara vad vi ska ha i stället, svarar nationalekonomen Andreas Bergh (DN 17/12). Han har en intressant poäng: de enkla jobb som utförs, som att ställa i ordning elsparkcyklar under dygnets mörka timmar, noteras knappt av det övriga samhället. Vi andra sover när de arbetar. På så sätt rundas den kulturella barriären.

Frågan är hur många jobb som kan skapas i den sektorn. Trots att det är möjligt att med teknikens hjälp skapa låglönejobb som ”vi andra” inte märker – hur många av de cirka 123 000 arbetslösa utan gymnasial utbildning kan få jobb som cykelplockare? Så många elsparkcyklar finns det knappast.

För att låglönemodellen ska bli realistisk måste det skapas jobb – hur är också en fråga – där utförare och beställare tvingas interagera med varandra, som skoputsare, dörröppnare, matkassepackare.

Och frågan är om det ens är önskvärt, även om det skulle gå. Samhället består inte bara av rationella aktörer på en marknad. Tekniska lösningar och appar verkar fräscht och smart, men när man tänker efter framstår ett sådant samhälle som en dystopi: Vi ska alltså låta en låglönemarknad växa fram, men eftersom vi inte står ut med att se eländet skuffas arbetarna undan. De får jobba på natten, så att vi andra kan låtsas som att vårt jämlika samhälle är intakt. Att det finns ett demokratiskt stöd för en sådan samhällsutveckling är tveksamt. Svensk ekonomi har dessutom i stor grad byggt på ökad produktivitet.

Inte heller skulle de sociala sidorna av integrationsproblemen lösas genom att de enkla jobben blir fler. ”Det finns starka skäl att vara orolig för dålig integration, arbetslöshet bland invandrare, droghandel och gängvåld. Framväxten av en sektor där människor trots låg utbildning och begränsade språkkunskaper kan tjäna lagliga pengar på att ladda elcyklar och montera Ikeamöbler behöver i det läget inte vara ett problem”, skriver Bergh. Logiken tycks vara att det är bättre att ha ett gig-jobb än att sälja knark. Så är det givetvis. Men de som säljer narkotika i utanförskapsområden är inte främst nyanlända som efter en rationell överläggning kommer fram till att deras utsikter på den moderna kunskapsdrivna arbetsmarknaden inte är goda, och i stället bestämmer sig för att börja langa droger och agera torped åt den lokala knarkbossen.

En kartläggning som DN gjort visar att 90 av 100 dömda eller misstänkta personer som kopplas till mordförsök eller mord har utrikes bakgrund, det vill säga minst en förälder som är född i utlandet. Av dessa har hälften kommit till Sverige – som unga. Den andra halvan är född i Sverige. Det förekommer att gäng rekryterar nyanlända från HVB-hem, men det är inte där som den stora tillförseln sker.

De personer som säljer knark är till stor del uppväxta här och har gått i svensk skola. Återigen spelar kulturella och sociala faktorer roll. Den som växt upp i Sverige jämför sig med andra som växt upp i Sverige. I gänget kan en ung person snabbt få status och tjäna bra med pengar. Skoputsning eller cykelplockning kommer för dessa personer troligtvis inte att framstå som ett alternativ.

Allt låta folk gå på socialbidrag år ut och år in är inte kul. Utbildningsinsatser kostar enorma summor. Men frågan är hur mycket man vinner – ekonomiskt och socialt – på att i stället förvandla Sverige till ett samhälle vars sociala, ekonomiska och kulturella ojämlikhet saknar motstycke för ett modernt land.