Enhetligt och renodlat. Det var ledmotivet när den erfarne ekonomen Klas Eklund presenterade sitt förslag till ny skattereform hos Expertgruppen för offentliga studier (ESO) på fredagen. Eklunds studie är både omfattande och väl genomarbetad. Den tar ett helhetsgrepp på skatteområdet, något dess författare poängterade samtidigt som han varnade för att plocka russinen ur kakan. Förslagen är tänkta att väga upp varandra.
I korthet går de ut på att sänka skatten på arbete och kapital, men bredda momsen till fler områden. Genomgående föreslås förenklingar i regelverken. Det rör sig om 113 miljarder som på detta sätt flyttas mellan statens olika intäktskällor. Drygt en tiondel av statsbudgeten.
Eklund föreslår ett grundavdrag på 95 000 kronor per år för alla löntagare och pensionärer. Upp till denna nivå ska inkomsterna vara skattefria. Vidare föreslås höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten som också sänks rejält. Detta motiverar Eklund med att skattesänkningar för den övre medelklassen ökar deras motivation att arbeta, vilket är positivt för ekonomin. Ur budgetsynpunkt är dock grundavdraget den stora utgiften.
Staten ska ta igen detta med att ta in moms på dubbelt så många områden som idag. Det skulle beröra bank- och fastighetssektorn, men även matmomsen, kultur, böcker och medier med mera.
Eklund föreslår även en enhetlig kapitalbeskattning på 25 procent. Det innebär sänkt kapitalskatt från dagens 30 procent, men också ett slopande av många undantag, sänkta ränteavdrag generellt och en avveckling av dagens möjlighet till utdelning i fåmansbolag till 20 procent skatt. Skatten på fastigheter sänks för villor med ett taxeringsvärde upp till 1,6 miljoner, men höjs för övriga genom att dagens tak tas bort.
Reaktionerna från ekonomer och teknokrater var överlag positiva när utredningen presenterades. Eklund har helt enkelt gjort det ekonomer förväntas göra, och det med bravur. Ett slags mästerprov. Han har tagit ett helhetsgrepp på ekonomin med effektivitet som högsta mål. För svenska ekonomer är skattereformen 1991 den gyllene snitt man drömmer tillbaka till, innan politiker, särintressen och kriser åter skapade ett lapptäcke av undantag.
Men inte ens landets främsta experter kommer undan politiken. Nordeas chefsekonom Annika Winsth påpekade under presentationen att man som ekonom tidigt får lära sig att det är enklast att beskatta de fyra F-en: Fattiga, föda, fastigheter och fordon. Helt enkelt skattebaser som inte enkelt kan flytta utomlands. En politiker som uttryckte sig så skulle inte bli långlivad.
Inom den samhällsvetenskapligt skolade expertkåren ses politiken närmast som ett irrationellt element som står i vägen för ett mer upplyst samhälle. Det gäller särskilt ekonomer, som är den expertgrupp som står närmast makten, men aldrig riktigt har den i sin hand. Märkligt nog ser sällan ekonomerna hur planekonomiskt de resonerar visavi den politiska sfären eftersom de själva ofta förespråkar marknadslösningar. För föreställningen att ekonomin kan reformeras ovanifrån och i ett svep förutsätter just att man kan införa en plan uppifrån. Det var delvis möjligt, och i högre grad än idag var det nödvändigt 1991. Men det är inte lika lätt i dagens politiska verklighet. Frågan är om det är så nödvändigt längre eller ens önskvärt. Vi har trots allt inte samma inhemskt orsakade ekonomiska problem idag som på 1980-talet.
Man bör vara försiktig med storslagna förändringar. Det är inte bara politiken som står i vägen för de skinande reformerna. Samhället självt fungerar inte som en maskin som går i förutbestämda banor. Drastiska förändringar av skattebaserna får stora samhälleliga konsekvenser långt utanför det vi vanligtvis betraktar som ekonomi. Konsekvenser som sällan kan förutses. En kraftigt höjd tidningsmoms skulle till exempel slå hårt mot den fria pressen. Moms på uthyrning av lokaler skulle slå ännu hårdare mot redan trängda handlare i stadskärnorna. Bara för att nämna två exempel.
Även i grunden vettiga förslag som att fasa ut ränteavdragen i utbyte mot sänkta inkomstskatter kan få oavsedda konsekvenser. Görs det snabbt riskerar det att skapa turbulens på bostadsmarknaden. Görs det långsamt riskerar det att kidnappas och förvanskas av den politiska processen.
Kraftigt sänkt statlig inkomstskatt skulle troligen öka den övre medelklassens vilja att arbeta. Men det kräver i praktiken också andra sociala värderingar, där dessa grupper i mycket högre grad tar in barnflickor och annat tjänstefolk i hemmet för att få det att gå ihop. En del av dessa skattesänkningar skulle även omedelbart ätas upp av ökande boendekostnader i storstäderna. I praktiken alltså ett tvång att arbeta mer för att behålla samma standard. Det är så det ser ut i flera storstäder runt om i västvärlden.
Till syvende och sist är ekonomi beteendevetenskap, inte statistik. Det är lätt att bländas av siffror. Men ekonomi handlar om hur vi organiserar sociala relationer. Man bör närmast tänka bort pengarna för att förstå hur det hänger ihop. Vad är det vi gör med vår tid?
Experterna har förstås sin roll att spela. Det går att vara mer eller mindre ”smart” när man organiserar ett samhälle. Men även ”smartheten” har sina begränsningar. Inte bara för att den är instrumentell utan för att vår kunskap är bristfällig, tilliten begränsad och verkligheten föränderlig. Drömmen om det enhetliga och optimala skattesystemet tar inte hänsyn till den brokiga sociala och politiska verklighet som politiken och vi alla tampas med. Lappande och lagande, det vill säga anpassning efter omständigheterna i små steg, kan många gånger vara att föredra.
