Vi lever just nu i en brytningstid. Det är en ofta upprepad klyscha som kanske hänger samman med bristande historiskt perspektiv. Hela den moderna perioden, till vilken historikerna räknar de senaste två hundra åren, har präglats av stora samhällsförändringar. Tiden stod inte still innan dess, men den industriella revolutionen kom att gradvis omgestalta mänskliga samhällen på ett sätt som saknar motstycke i historien.
Den accelererande utvecklingen under 1800-talet och framåt födde en tro på framtiden som vi fortfarande lever med. Men tidigt uppstod också farhågor. När de moderna samhällsvetenskaperna föddes, under mitten av 1800-talet, var den centrala frågan hur det storskaliga industrisamhället skulle kunna hålla samman.
Industrialisering, urbanisering och moderna kommunikationer skapade en ny värld fjärran från den gamla bygemenskapen med dess traditionella hierarkier. Hotade inte de expanderande moderna städernas massor att ställa till med politiskt och socialt kaos? Kunde de disciplineras eller skulle de rentav ta makten i egna händer? Mycket av detta tänkande var ideologiskt färgat: konservativt och romantiskt tillbakablickande eller radikalt och utopiskt framåtsyftande.
1920- och 1930-talen innebar ett genombrott för den moderna, empiriskt orienterade, samhällsvetenskapen. Amerikanska sociologer, med bas i Chicago gick i bräschen. Istället för att spekulera gick de ut i verkligheten för att undersöka hur samhället faktiskt fungerade. De ville med deras egna ord bedriva ”vetenskaplig journalistik”.
Utgångspunkten var dock densamma som för deras europeiska kolleger. De sökte svaret på frågan varför det moderna massamhället, med dess anonymitet, rörlighet och individualism faktiskt klarade att hålla samman. Det fanns knappast en bättre plats att studera detta på än Chicago. En stad som växt explosionsartat och då låg i framkant av den moderna utvecklingen. Chicago var helt enkelt framtiden. Grandiost, mångkulturellt och utan traditionella hierarkier. I teorin så nära en stad av fria individer man kunde komma.
Chicagosociologerna var politiskt progressiva och trodde på framtiden. Men även de såg faror med det moderna demokratiska massamhället. Första världskrigets krigspropaganda, Mussolinis maktövertagande i Italien, skandalpressen och den enorma förmögenhetskoncentrationen i USA var alla tecken på att utvecklingen kunde gå fel. Den ensamma individen framstod som ett lätt offer för de mäktigas och röststarkas manipulerande krafter.
De kom fram till att det som skyddade den enskilde individen var grannarna, släkten, familjen, samfundet. Kort sagt det fungerande lokalsamhället. I gruppen blev även den svagaste medborgare stark.
Chicagoskolans förgrundsgestalt, John Dewey, förespråkade en progressiv pedagogik i skolundervisningen. Samhället skulle fostra demokratiska medborgare. Målet var inte att lära ut eviga sanningar utan att främja en kritisk dialog, alla medborgares jämlika förmåga att delta i debatten och en demokratisk kultur. Det gick inte att överlåta samhällsstyret enbart på experter och makthavare. Kunskapen för att skapa ett gott samhälle var nämligen kollektiv, utspridd på medborgarna. Med förankring i lokalsamhället kunde denna demokratiska kultur även överföras på den nationella politiken och tygla de anonyma ekonomiska krafterna.
På så sätt skulle ”massan” omvandlas till en upplyst ”publik”. En rationell offentlighet var målet. I slutet av 1940-talet vidareutvecklade forskaren Louis Wirth dessa tankar. Atombomben hade visat det teknokratiska samhällets enorma (och destruktiva) förmåga. Wirth menade att sociologin måste bli lika avancerad som naturvetenskapen för att samhället inte skulle gå under med den nya tekniken.
Han konstaterade att människorna blivit mycket mer organiserade än några generationer tidigare. Storföretag, fackföreningar och partier var alla väldiga byråkratier som företrädde individens intressen på specifika områden. Men vem såg till helheten? Vem såg till att samhället höll ihop och inte slets isär av all motstridiga krafter?
Enligt Wirth var det här mediernas spelade en central roll. Pressen och politiken skulle tillsammans skapa ”konsensus” kring gemensamma spelregler i den politiska offentligheten. Inte så att alla skulle tycka lika, utan så att det fanns en överenskommelse om spelreglerna för hur man förde diskussionen: En rationell offentlighet som kännetecknades av pluralism, kompromisskultur, maktväxling och respekt för ”förloraren”.
En sådan rationell offentlighet borde även motverka konflikter baserade på klass, etnicitet och utrikespolitik. Frågor som genom sin explosivitet hotade den demokratiska kulturen och kunde leda till revolution, folkmord eller krig.
Chicagoskolans progressivt-liberala program låg i tiden direkt efter andra världskriget, fick stort genomslag. Liknande tankar kom att dominera inom Förenta Nationerna, akademin och journalistutbildningen. Föreställningarna började ifrågasättas av marxister under 1960- och 1970-talet som menade betonandet av liberalt förnuft och konsensus i själva verket tjänade till att dölja egentliga maktförhållandena.
Ändå var den den marxistiska kritiken vare sig ny eller reserverad vänstern. En likartad kritik mot konsensusidén, men utan förespråkande av socialism som en lösning, hade länge funnits på högerkanten.
Den kände tidningskolumnisten och samhällsdebattören Walter Lippmann hade redan 1922 i boken ”Public Opinion” framlagt sin närmast cyniska syn på offentligheten. Enligt Lippmann är tanken på en upplyst offentlighet en illusion. Den vanlige tidningsläsaren kan omöjligen förstå hur samhället fungerar i all dess komplexitet. Vi har ingen direkt kännedom om den stora världen. Vi styrs av våra föreställningar om den som förmedlas av andra.
Enligt Lippman måste både medierna och deras publiker förenkla verkligheten till en berättelse, där enskilda individer blir till hjältar och skurkar och tillskrivs en makt som ingen människa kan ha. Teorier ersätts av symboler och bilder, tänkande av känslor och lojaliteter. Vi kan helt enkelt inte förstå världen som den är. Vi måste förstå den som en saga eller berättelse. Detta är medielogikens kärna.
Människor vill inte ändra uppfattning. De håller fast vid sina (fantasi)föreställningar om hur världen fungerar till dess att dessa käpphästar ”stöter emot” verkligheten, det vill säga inte fungerar att orientera sig efter. Det är verkligheten som korrigerar fram sanningen, och den gör det bäst i vårt vardags- och arbetsliv. I den abstrakta offentligheten så sker som regel inte detta. Vi möter bara olika berättelser som bryts mot varandra. I den abstrakta offentlgiheten kan vi behålla våra vanföreställningar.
Nyheter var inte att förväxla med sanningen, enligt Lippmann. En nyhet var något som signalerade en avvikande händelse. Sanningen handlade däremot om att praktiskt förstå världen för att kunna agera i den. De två sakerna sammanföll bara ibland.
Lippmann var ingen motståndare till demokratin. Men han menade att i såväl demokratier som diktaturer var det bara ett fåtal på toppen som visste hur ”maskineriet” fungerade. Dessa insiders behövde inte vara några stora tänkare eller särskilt kunniga om världen utanför. Men de hade de rätta kontakterna och de rätta positionerna. De hade ”know how” om systemet och kunde manipulera publiken för att främja sina intressen. Samhällets experter (specialisterna) var som regel verktyg i makthavarnas händer.
Lippmann cynism var knappast en slump. Han var det praktiska livets man och hade sett hur makt utövades i praktiken. Han huserade inte på ett universitet. Offentligheten var, i hans ögon, inte något upplyst seminarium utan en arena för maktkamp mellan motstridiga intressen
Lippmanns slutsats var att medborgarna borde vara skeptiska mot alla anspråk på objektivitet, sanning och allmänintresse från press och politiker. Mediernas roll var att avslöja maktspelet, och hänga ut de dåliga makthavare - inte att främja en upplyst dialog som lätt blev en skimär. Lippmanns politiska ideal var snarast marknaden, där olika grupper kritiserade och granskade varandra. Hans högerliberalism gav en helt annan analys än Wirths vänsterliberalism. Men bägge ville de värna ett fritt och demokratiskt samhälle.
